Idag åkte jag skridskor till och från jobbet. Jag kände mig faktiskt som en av Islands främsta konståkerskor när jag gled fram över isen fram till busshållplatsen tidigt i morse. Jag klev grasiöst på bussen och satte mig ljudlöst ner på sätet. Bussresan gick smidigare än vanligt och busschauffören tog väl hand om bussen genom staden. När bussen så väl stannade framme vid hallen gled jag ur bussen lika grasiöst som en katt som hoppar ner från ett staket för att fånga en sork. Jag fortsatte med långa skär mot hallen och när jag var ungefär en meter från porten avslutade jag resan med en klockren trippel axel. Portarna gled sakta upp och trippade grasiöst in i träningssalen. Dagens träningar gick smärtfritt och jag hann till och med att hoppa några spänstiga hopp på trampolinen innan det var dags för hemgång. Lika grasiöst som på morgonen gled jag ut genom portarna som for upp när jag kom åkandes. Jag åkte mellan bilarna på parkeringen, tog ett extra varv runt den största jeepen jag kunde hitta och fortsatte sedan med rekordlånga skär till busshållplatsen. Lika som på morgonen steg jag på bussen ljudlöst och satte mig ner på sätet. När så bussen stannande vid min hållsplats tog jag ett skutt ut genom dörrarna, landade på en fot och gled sakta vidare mot lägenhetsporten. Jag skred sedan upp för trapporna till tredje våningen likt Lucia som balanserar ljuskronan på huvudet. Dörren låstes upp och jag hjulade in i hallen, låste dörren och tog av mig mina skridskor. Härlig dag!

Okej.. vill ni höra den riktiga historien? Jag försov mig och vaknade upp kallsvettig efter ungefär 6 timmars sömn. Jag slängde på mig kläderna, stekte två ägg och klämde ihop dem i två dubbelmackor. Slängde upp porten och rusade ut till bussen. Insåg att det var SNOR halt ute! Tur att jag hade joggingdojor, stabila som bara den. Jag gled över isen hela vägen till bussen och lyckades hinna med den precis. När så bussen väl kom fram gick jag suckande in genom dörren, tog sikte på första bästa lediga säte, föll ihop på innersta sätet och slängde ner väskan med maten, datorn och planeringspapprena på sätet bredvid. Vinterjackan blev varm där jag satt, jag svettades, mjukisbrallorna var sköna, morgonfrillan var inget att hurra för. 20 minuter senare stapplade jag av bussen medan jag krampaktigt höll i mig i dörräcket. Jag hasade mig fram till dörren och var nära på att vurpa precis innan portarna till hallen.

Träningarna var kul. Småkillarna var som vanligt. De krockade, råkade sparka varandra på hakan, råkade sparka varandra i ögat och grinade. Juniortjejerna däremot, var duktiga. De stod på fina led. Höll tyst. Råkade inte sparka någon i varket ögat eller på hakan och ingen grät.

Innan jag så skulle åka hem tog jag några skutt på trampolinen, svettades lite till och sprang sedan för att sätta på mig kläderna och packa i ordning. Jag sprang upp för trappan och ut genom hallen och hann någon gång på vägen glömma bort att det fortfarande var glashalt ute. Jag slirade därför ut genom portarna, hasade mig fram på parkeringen, var nära på att vurpa in i en av bilarna och balanserade krampaktigt väskan på ryggen för att inte ramla och landa på datorn. Över parkeringen, ner under bron, och sen upp för backen efter bron upp till busshållsplatsen. Bron hade en uppåtlutning på ungeför 30 grader vilket gjorde att två steg upp resulterade i ett långt bakåtglid bakåt.. Jag klev på bussen, föll ihop på sätet och var framme efter 20 minuter. Gick försiktigt av bussen och började hasa mig fram över isen upp mot lägenheten. In genom porten, släpade mig upp för trapporna, stapplade in genom dörren, hasade mig genom hallen och föll ihop på sängen. That's it! Idag ska jag sova tidigt.