Vi gör ett snabbstopp hemma i Hafnarfjörður för en natts sömn innan vi ger oss av på nya äventyr i morgon. De otroliga västfjordarna är avklarade och nu är det sydkusten som ska få sig en rejäl omgång de två närmsta dagarna. Livet är underbart och Island är sjukt vackert! Nu ska jag fortsätta njuta av att vara ledig ett par dagar till innan det är dags för flytt hem till Sverige igen på lördag. Góða nótt!

Äntligen har de landat här på ön! Min mamma och syster är på Island och nu under de närmsta dagarna, mer bestämt under de nästkommande 9 dagarna, ska vi tillsammans resa runt här på ön och utforska var jag egentligen har bott någonstans den senaste tiden. Just nu, i skrivande stund, sitter de i bilen från flygplatsen, påväg mot lägenheten där jag bor, så nu har det blivit hög tid att stänga ner datorn och bädda i ordning den sista sängen innan jag ska gå ut och möta upp dem för att visa vägen den sista biten.

9 dagar kvar på Island innan flyget går hem tidigt på morgonen den 10 juni. Sjukt. Ska jag alltså bara lämna allt här på ön och flytta tillbaka till Örebro igen efter att ha bott här i 1,5 år? Ja det verkar som det. Jag har inte fattat det än och jag kommer nog inte förstå det när jag väl är hemma heller men om mindre än två veckor är jag verkligen hemma i Sverige igen, den här gången på obestämd tid. Hur sjukt är inte det? Hur som helst, nu ska jag njuta av min semester med mamma och Emma de nästkommande dagarna! Við sjáumst eftir smá!

En strålande solskensdag igår var en perfekt dag för några timmar i Blå Lagunen tillsammans med de andra heltidstränarna i Stjarnan. Det fanns knappt ett moln på himlen när vi väl kom i vattnet och det var dessutom relativt vindstilla så vistelsen där i varmvattnet var en av de bästa någonsin! Vi låg och solade, småpratade och bara kopplade av och njöt av att för en gångs skull få vara lediga i flera timmar. Roligt nog fick vi även sällskap av ett gäng från New York som varit här över helgen och som uppenbarligen fortfarande var lite pratsjuka. Jag förundras fortfarande över hur sociala människor från USA verkar vara ibland. För inte har jag någonsin stött på en svensk människa som glatt, från ingenstans, plötsligt simmar fram och frågar två strandade solande svenskar "Hej, var är ni ifrån?".

Efter någon timmes nästintill oavbrutet pratande och informationsutbyte om våra olika länder och ursprung, blev det dock dags för amerikanarna att börja röra sig hemmåt och vi kunde åter igen inta avslappningsställningen på poolkanten, innan det även blev dags för oss att börja röra oss hemåt. Bra dag och härlig solbränna på axlarna idag!

För att ta till vara på den sista tiden här på ön innan mitt kontrakt går ut nu på fredag, den 1 juni, lyckades det klämmas in hela 3 student-bjudningar under lördagen. Som om inte det vore nog skulle det även hinnas med att se på Eurovision, det vill säga alla låtar och själva poänggivningen. Om vi hann? Jaa.. på sätt och vis.

För det första kom vi ungefär fram en timme för sent till den första lyckliga utvalda studenten, Dísa, men som tur var var även hon sen hem så ingen skada skeddän så länge. Det bjöds på småplocksmat i form av tårtor, snittar och allt vad man kunde tänka sig, så mätta och belåtna hoppade vi därför en timme senare in i bilen för att fräsa vidare mot nästa tjej, Þórunn, ca 50 minuter bort och det var väl ungefär här som själva Eurovisionkaoset drog igång. För hur kul är det egentligen att tvingas beta av alla bidragen genom bilradion? Nåväl, väl framme på bjudning nr2 bjöds det på ännu mer godsaker i form av snittar, kakor, cupcakes och dricka medan vi snabbt tryckte ner oss i soffan framför pågående Eurovision. Behöver jag säga så mycket mer än att volymen på TVn höjdes ganska rejält, där i TV-soffan på Island, när det väl var dags för Loreen? Shitmaður, vad bra hon var!

När så alla bidrag var färdigspelade var det dags för vårt sista stopp, Sjöfn. Hur bra var det inte att hon bara bodde på andra sidan gatan?! Bara att springa över gatan och trycka ner sig i nästa soffa. Poängutdelningen förljdes med spänning och med 3 olika nationaliteter (svenskar, islänningar och danskar) framför TVn blev det en ganska härlig stämning. Trots att islänningarna var nästintill rasande över att de inte fick en enda poäng från Sverige.. Sorry guys. När så Sverige äntligen stod klar som årets segrare av Eurovision steg jublet i soffan, på golvet, på den mönstrade fatboy-kudden, fåtöljen och pilatesbollen och kvällens fest drog igång på riktigt.

Det var en sjukt rolig kväll som för en gångs skull bara spenderades på ett av Reykjaviks alla uteställen, Vegamót. Konstigt att bara hänga på ett ställe när hela Reykjavik city bubblar? Nej, inte när det var där som världens härligaste gäng höll till hela natten!

Att jag sedan, på något vänster, lyckades dra till mitt korsbandsknä, och nu, två dagar senare, fortfarande haltar och dras med ett svullet knä kan vi ju bortse från. Det fick inte sabba resterande tid under kvällen och ska heller inte få sabba minnet av min antagligen sista utekväll här på ön, innan hemflytt om lite drygt en vecka. Hejdå uteliv på Island. Hej sjukgymnastbesök på onsdag!


Min fina "tvillingsyster" Dísa tillsammans med Rán.


Tjejstund i soffhörnan framför Eurovision.


Babes í Eurovisionpartý!


Jag tillsammans med examensbrud #3: Sjöfn. Lika glad som alltid!


Þórdís i sin fina "färdig-med-examen"-hatt. Jag är fortfarande lika avundsjuk på islänningarna att vi inte har samma tradition i Sverige.


Som vanligt brukar det, på ett eller annat sätt, alltid spåra ur på Vegamót. Den här gången var det dock på ett väldigt bra sätt!


Fräsch chey.

Ja, fråga mig inte varför men sedan jag kom tillbaka hit efter sommaren har jag endast varit downtown 2 (TVÅ!) gånger. Visst, lite småfester här och där men då folket har bestämt sig för att gå ut först runt klockan 02:00 så brukar jag oftast känna att jag varit rätt så nöjd och dessutom väldigt trött. Nu, så här i efterhand, ångrar jag dock att jag inte bet ihop lite mer. För efter helgens utekväll i lördags känns det lite tråkigt att det bara återstår ungefär en/två helger till att tacka för sig och ha några riktigt roliga kvällar innan det blir dags att börja röra sig hemmåt mot Sverige igen. Jag menar, det brukar ju trots allt bli ganska så kul ändå..


Dagsljus över ett underbart nattliv inne i Reykjavik.

Efterfest med de färgglada favoritfiltarna.

Yay! Igår fick jag en utmärkelse som fick mig att känna mig ganska nöjd med vad jag jobbat och slitit för det senaste året här i Stjarnan. Årets tränare 2012! Nu känns det som att jag verkligen kan börja ladda för att snart åka hem och som att jag verkligen åstadkommit något som uppskattats under min tid här. En liten utmärkelse men en väldigt värmande sådan! Nu ska jag kämpa vidare de sista två veckorna som jag har kvar på kontraket och se till att det blir två jättebra och minnesvärda veckor. Áfram Karólína!

Vissa dagar på jobbet är bättre än andra. Så är det bara. Bara tanken på att jag snart ska lämna allt här och flytta hem till Sverige igen får mig att bli alldeles snurrig av alla olika känslor som kommer upp. Något jag vet är i alla fall att jag kommer att sakna alla mina grupper, verkligen alla, vilket även innebär varenda en av alla mina gymnaster. Stora som små.

Efter helgens Vormóttävling i Egilsstaðir kan man bara konstatera en sak och det är att det går bra för Stjarnan nu! Här ovan har vi L1 som lyckades ta hem första platsen i O. flokk med bland annat överlägset högsta fristående poängen! Bra jobbat brudar!

I lördags var det, efter dagstrippen till Reykjardalur, även hög tid för ett biobesök med ett par vänner och i väntan på vår skjuts, i brist på annat att göra och efter att Peter kläckt ur sig "alltsååå... vad jag blir trött på alla jävla 'modell för en dag'-bilder' som folk håller på och postar på facebook hela tiden!", bestämde vi oss för att ha en egen liten fotosession innan skjutsen kom fram...

Pynta spegeln lite fint med dina egna personliga favoritsaker, lägg handen lite lätt på spegelkanten, lägg huvudet på sned och gärna parallellt med handen, le det finaste du kan bakom allt smink du blivit nedsmetad i och titta sedan in i kameran... Klick!

Ja, ni ser rätt! Första blogginlägget på nästan en månad. Herregud. Har jag verkligen varit så dålig på att uppdatera den senaste tiden? Ja, uppenbarligen. Så vad har då hänt under den senaste tiden? Jo, vi åkte till Sverige den 18-22 april och tävlade Junior Nordiska Mästerskapen, där tjejerna slutade femma, och.. ja, sen då? Sen har livet bara pausat upp här tidsmässigt. Dagarna har passerat förbi men inget nämnbart speciellt har inträffat (förutom kanske de senaste två dagarnas poolhäng innan jobbet, som resulterat i årets första solbränna.) Tills idag då.

Idag tog jag och Aníta nämligen en tur till Reykjardalur, i det strålande solskenet, innan extraträningen med våra tjejer som ska tävla för första gången nästa helg. En morgonbuss, som jag skulle ha passat, missades (då jag vakande 4 minuter innan avgång) så det blev snabb packning och fixning innan taxin fick komma och hämta upp mig och köra mig till busstationen istället. Sen gick det undan. En busstur till Hveragerði, bil-seightseeing i samhället där det bor ca 2000 människor och så en snabbfika innan det var dags att traska iväg till de heta bäckarna uppe bland bergen. En promenad som enkelväg tar ungefär 45 minuter i lagom tempo gjorde dock att vi bara hann vara i bäcken i 15-20 minuter innan det så var dags att gå upp och börja traska tillbaka för att hinna tillbaka till träningen inne i Reykjavik. Trots detta korta besök var det ändå helt klart värt det. Det är nämligen så sjukt vackert att gå där bland bergen och sedan plötsligt kan man bara hoppa i bäcken och värma sig. För värma sig, det är det ingen tvekan om att man gör. När vi satt där i vattnet idag försökte vi därför lista ut, på ett ungefär, hur varmt det kunde vara. Ska vi säga en sisådär 35 grader kanske? Det är verkligen som att gå i ett badkar. Åker man till Island är detta verkligen något som man bara måste uppleva!


En hver. Många hverir. Där har vi dagens grammatik.


Ett område fullt med små puttrande hålor, eller så kallade "hverir" som vi så fint lärde oss här ovan, med kokande vatten och lera.


Ett av de vackra ställena man går förbi på vägen. Sjuka dimensioner, som ögonen verkligen inte kan ta fast på. Jag blir lika yr varje gång.


Aníta tyckte det var dags för en vattenpaus.


Bara att sätta på sig jackan igen och fortsätta uppströms då värmen inte var den ultimata i bäcken där vi först gjorde ett försök.


Så härligt att sitta mitt ute i naturen, i solen, utan massa turister och bara njuta i det varma vattnet.


Det blev även en hel del barfotagång i det varma vattnet och på de iskalla lerkullarna på hemvägen.

Drake ft. Lil Wayne - HYFR

Det bara måste in ytterligare ett musiktips här på bloggen innan den här dagen är slut. Den här gången i form av HYFR av Drake och Lil Wayne där det till en början startas upp med en lite lugnare taktfast rap men som sedan, på något skevt vänster, övergår till ett snabbare skönare tempo innan man ens hinner reagera. Eller så är det bara jag som tappar taktsinnet i samma del varje gång? Oavsett hur det nu ligger till är det ändå inte någon speciellt stor nyhet att när Drake och Lil Wayne väl bestämmer sig för att slå ihop sig till olika projekt blir slutresultatet oftast stort. Som typ den här låten.

Jag måste dock erkänna att den inte satte sig direkt hos mig, till en början tänkte jag till och med "vad fan är det här för skit egentligen?!" men ju mer den spelades desto djupare satte den sig. Så nu hoppas jag att även ni ger den en chans. Eller 3.

Drake ft. Rihanna - Take Care

Äntligen är videon här! En underbart vacker låt och så nästan en ännu vackrare video på det. Det kan uppenbarligen inte gå fel när de här två gör musik ihop.

Exakt hur har jag kunnat glömma detta?! I höstas, inför en lagfest, skulle bland annat jag, Peter och Alice stå för underhållningen under kvällen och vi bestämde oss därför för att göra en film. En film som fram tills igår legat skyddad, och bara kunnat ses av folk med länk. Igår var det dock premiär för allmän beskådning så nu får även ni, mina bloggläsare, chans att ta del av den!

Nu ska jag sätta fart på dagen här, matlagning står på schemat. Och städning Carolina, städning!

Bilder från weheartit.com.

För något år sedan bestämde jag tillsammans med min vän Lovisa att vi som pensionärer, färdigjobbade och med utflugna barn, ska införskaffa oss ett strandhus, långt borta från vardagsstressen, helst någonstans i karribien. Här är det tänkt att vi, två förhoppningsvis fräscha pensionärer i sina näst bästa år, ska spendera livets sista semester tillsammans! Solbrända, vältränade och mätta på livet där hemma i Sverige, där både barn och barnbarn förhoppningsvis redan ploppat ut, ska vi så njuta av konstant sol och värme och för evigt lämna stressen här hemma.

Självklart finns det dock vissa krav på kåken där det är tänkt att vi ska bo, här ska det inte vara vad som helst, det kan jag lova er! I huset ska det ingå både strandtomt och pool, palmer, klarblått hav och såklart sol. Obegränsad tillgång till färgglada nyblandade drinkar vore ju också trevligt. Vem ställer upp och hjälper oss med det?

Så, vad sägs om några av dessa objekt på bilderna ovan, min vän? Saknas det kanske inte rutchkanor rakt ut i havet? Jag vet i alla fall att jag väldigt gärna skulle vilja ha det, om det är möjligt. Tänk dig att bara hoppa över kanten och rakt ut i havet det första man gör på morgonen, innan det är dags för vår frukost. Är det kanske något du också kan tänka dig att punga ut en liten extrapeng för? Hur som helst, jag hoppas det går bra med sparandet för dig där hemma, min vän, här är det i full gång!

Bilder från weheartit.com.

Efter en Skype-dejt så här på tisdagsmorgonen, där resor kom på tal, är jag nu mer än någonsin sugen på att ge mig ut och resa. Inte till svenskarnas storfavorit Thailand eller andra liknande turistinfekterade ställen i Asien utan drömmen vore att hitta något eget ställe, något inhemskt ställe där turister är något ytterst ovanligt. Det skulle kunna vara allt från ett litet, litet, väldigt litet, fiskesamhälle i Angola, till en bergskedja i Venezuela eller en koja i Kambodja. För min egen del spelar det egentligen inte så stor roll vad det skulle bli, jag tror bara att om man är öppen för det mesta kommer man nog inte bli besviken, oavsett var man hamnar och vad man får vara med om och se.

Ibland kan det kännas så sjukt läskigt och uppgivet att tänka att man aldrig kommer få möjligheten, eller för den delen heller inte hinna, se hela jorden innan ens tid är över. Tänk alla små samhällen, byar, städer, stränder, berg, sjöar, skogar, savanner, öknar, djunglar, glaciärer, vattenfall och så vidare som man aldrig kommer få se. Man kommer fortsätta att leva i ovisshet om att vissa av de här sakerna ens existerar och bara puttra på i sin egna lilla värld och verkligehet. Kanske dags att börja planera om ditt liv, Carolina?