Ett tvåtimmars danspass på den så kallade Fit Kid-Workshopen (kort sagt fitness för barn), som jag ska deltaga på under hela helgen, tog kol på mig. Mjölksyran började göra sig påmind i armarna efter ungefär 15 minuters rörelse och efter det är det nästintill svart i minnet. Jag minns att vi dansade, en simpel dans, om och om igen. Först framåt, sen till höger, bakåt och slutligen till vänster men för att göra det lite extra spännande skulle vi självklart avsluta framåt också. Med musik, utan musik, långsamt, snabbt och i två olika grupper för att sedan avsluta i två grupper mot varandra. Ibland undrar jag vad som egentligen hände. Var tog konditionen vägen? När jag så trodde att passet var över för idag insåg jag dock till min totalt slutkörda kropps förskräckelse att det var ungefär en timme kvar på passet. Ajaj. Tack och lov att det skulle bli "lugnare steg" nu då.

20 minuter senare med danssteg i form av knäböj, hopp och rump-shake i nästan dubbelt tempo stod jag inför varje ny genomkörning av koreografin och slog frenetiskt på vänsterlåret för att försöka få igång blodcirkulationen igen. Svetten rann och fokuset började lägga ner. "Nu ska vi bara dansa de två danserna vi gjort idag 2 gånger till!" utbrast danstränaren glatt och höll upp två fingrar för att alla, stora som små, skulle förstå vad hon menade. Fine, det klarar jag.

Vi dansar igenom den "lugna" dansen två gånger innan tränaren springer iväg för att byta låt. Michael Jackson pumpas ut i högtalarsystemet. Dansa igenom koreografin en gång med fronten fram för att sedan snurra vidare till höger och köra den sista av två, trodde jag.. Nej, vi skulle tydligen köra hela vägen runt, det vill säga samma koreografi 5 gånger, i och med att man alltid avslutar en extra gång fram. Vi börjar sedan, efter dessa 5 gånger, göra rörelser till samma musik för att varva ner, vi skakar på armarna och rör på bålen. Tror ni inte då att instruktören plötsligt skriker ut "5..6.. åå.. 5,6,7,8!" varpå samma koreografi tydligen ska genomföras 5 gånger till. Min kropp dog lite inombords.

När så denna sista genomkörning var över började vi tillslut varva ner på riktigt. Vi gick och skakade på axlarna, trampade i takt och klappade händerna för sammanhållningens skull. Allt fortfarande i takt till hetsig taktfast musik. Då slänger Alice ur sig den mest passande kommentaren på hela passet: "Alltså, hon vill ju aldrig sluta dansa! Hon är ju för fan som en jävla kackerlacka!". Och ja, för er som inte var där.. det stämde ganska väl in på hela danspasset. Sjukt kul, men verkligen inte en enda stilla stund på hela passet. Sa jag att jag var svettig?

Jaja, nu ska jag skona er från mer dans-prat, jag vet att ni är vissa som läser här som inte ens har en aning om vad "5,6,7,8" betyder, men jag var bara tvungen att få ur mig det. I morgon är det dags igen och som det ser ut nu kommer jag knappt komma upp ur sängen i morgon. Även lätt koreografi kan ta kol på en, speciellt om man inte tränat seriöst på ett antal månader. Träningsvärken bränner i röven, låren och svanken. Nu dusch, sen sova. I morgon fortsätter Fit Kid äventyret.