Trots att jag nu suttit och stickat så mycket jag bara kunnat och orkat, igår med sällskap av tre avsnitt från Vetenskapens Värld, går det långsamt med stickningen av min isländska kofta. Visserligen är det kul att se hur den sakta men säkert faktiskt växer fram men nu har jag kommit till det stadiet då man inte längre ser något slut på det hela. Trots detta vägrar jag dock ge upp och lägga undan denna i en låda och tänka "jag tar den en annan dag", minst 30 minuter om dagen ska jag försöka hinna med. Sen om det blir 3-4 timmar är det bara en bonus. För tänk den dagen den blir färdig. När den ligger där, ihopvikt på sängkanten, tänk känslan av att veta att det är något man har gjort alldeles själv.