Idag slog 4-veckorskrisen till. Mitt under ett träningspass med ett yngre tjejlag. Tjejerna körde en uppvärmningsdans till Eminem ft. Rihanna - Love The Way You Lie gång, på gång, på gång och ju fler gånger den spelades desto tröttare blev jag på att associera en sådan fin låt till speciella bestämda dansrörelser. Jag började därför istället bara försöka lyssna på texten och finna tillbaka till känslan jag fick första gången jag hörde den. Då var det en stark låt, en fin låt som rörde om inombords. Det var innan vi började dansa sönder den både hemma i Örebro och nu även här på Island. När så tjejerna sedan gick igenom dansen med musik för säkert sjätte gången idag kom tankarna som gjorde att jag blev tvungen att lämna träningssalen en stund.

Jag minns hur jag i somras la in låten på min och Hayas gemensama Spotify-lista och fick höra något i stil med "Den är för sorglig för att ha i vår lista", så jag tog bort den. Jag minns hur låten var en av Lovisas absoluta favoritlåtar som spelades så fort datorn var på. Jag minns hur låten sattes på hemma hos Linnea när vi hade grillpartaj och hur jag återigen fick höra att den var för sorglig. Jag minns sommaren. Sommaren som var alldeles underbar. Den absolut bästa på riktigt länge! Jag hade tid för mina vänner och mina vänner hade tid för mig. Helgerna var i stort sett givna. Häng hemma hos någon av de tre ovannämnda underbara personerna för lite chill i kvällssolen med massvis av skratt, djupa diskussioner samt massvis av må-bra-feelings. Mer än ofta slutade även dessa kvällar med en utgång till Frimis för att stilla vårt dansbegär.

Den kvällen jag minns mest är kvällen hemma hos Haya tillsammans med Lovisa, Linnea och Josse. Det var en sjukt underbar kväll med härlig sommarvärme rakt igenom. Allas humör var på topp. Sommarkläderna var på. Hayas dator stod ute på balkongen på en liten plastlåda och gav ifrån sig sommarens nya partylåtar. Vi testade att blanda ihop Rosa Pantern-drinkar och insåg hur fruktansvärt gott det var. Vi tog kort. Vi sjöng med i låtarna. Vi pratade om allt och inget. Vi skrattade. Känslan av riktigt vänskap var stark. Själva utekvällen minns jag egentligen inte alls idag men jag antar att den egentligen bara var som vilken vanlig utekväll som helst. Det jag istället minns är bara det jag just berättade. Det är det jag vill minnas. Det är det jag kommer att minnas. En underbart härlig kväll med mina vänner.

Det var alltså detta minnet tillsammans med saknaden av mina vänner som idag gjorde att jag i tårar blev tvungen att gå ut en stund under tjejernas träning för att samla mig. Minnena blev helt enkelt bara för starka och verkligeheten slog till som en klubba rakt i magen, vilket gjorde att jag inte kunde hålla det inom mig längre. Jag blev tvungen att ta mig ut därifrån, bort från musiken och bort från alla tankar. I alla fall för en stund. När så den värsta vågen började lägga sig efter några minuter bestämde jag mig för att börja röra mig tillbaka mot träningshallen igen. Känslan började vända och jag började inse vad jag egentligen alltid vetat..
Jag har världens bästa vänner!


Linnea ♥ Lovisa ♥ Haya ♥ Carolina Sommaren 2010.