Bilder från weheartit.com.

För något år sedan bestämde jag tillsammans med min vän Lovisa att vi som pensionärer, färdigjobbade och med utflugna barn, ska införskaffa oss ett strandhus, långt borta från vardagsstressen, helst någonstans i karribien. Här är det tänkt att vi, två förhoppningsvis fräscha pensionärer i sina näst bästa år, ska spendera livets sista semester tillsammans! Solbrända, vältränade och mätta på livet där hemma i Sverige, där både barn och barnbarn förhoppningsvis redan ploppat ut, ska vi så njuta av konstant sol och värme och för evigt lämna stressen här hemma.

Självklart finns det dock vissa krav på kåken där det är tänkt att vi ska bo, här ska det inte vara vad som helst, det kan jag lova er! I huset ska det ingå både strandtomt och pool, palmer, klarblått hav och såklart sol. Obegränsad tillgång till färgglada nyblandade drinkar vore ju också trevligt. Vem ställer upp och hjälper oss med det?

Så, vad sägs om några av dessa objekt på bilderna ovan, min vän? Saknas det kanske inte rutchkanor rakt ut i havet? Jag vet i alla fall att jag väldigt gärna skulle vilja ha det, om det är möjligt. Tänk dig att bara hoppa över kanten och rakt ut i havet det första man gör på morgonen, innan det är dags för vår frukost. Är det kanske något du också kan tänka dig att punga ut en liten extrapeng för? Hur som helst, jag hoppas det går bra med sparandet för dig där hemma, min vän, här är det i full gång!

Bilder från weheartit.com.

Efter en Skype-dejt så här på tisdagsmorgonen, där resor kom på tal, är jag nu mer än någonsin sugen på att ge mig ut och resa. Inte till svenskarnas storfavorit Thailand eller andra liknande turistinfekterade ställen i Asien utan drömmen vore att hitta något eget ställe, något inhemskt ställe där turister är något ytterst ovanligt. Det skulle kunna vara allt från ett litet, litet, väldigt litet, fiskesamhälle i Angola, till en bergskedja i Venezuela eller en koja i Kambodja. För min egen del spelar det egentligen inte så stor roll vad det skulle bli, jag tror bara att om man är öppen för det mesta kommer man nog inte bli besviken, oavsett var man hamnar och vad man får vara med om och se.

Ibland kan det kännas så sjukt läskigt och uppgivet att tänka att man aldrig kommer få möjligheten, eller för den delen heller inte hinna, se hela jorden innan ens tid är över. Tänk alla små samhällen, byar, städer, stränder, berg, sjöar, skogar, savanner, öknar, djunglar, glaciärer, vattenfall och så vidare som man aldrig kommer få se. Man kommer fortsätta att leva i ovisshet om att vissa av de här sakerna ens existerar och bara puttra på i sin egna lilla värld och verkligehet. Kanske dags att börja planera om ditt liv, Carolina?

Nu är det bara 7 dagar kvar tills han är tillbaka här på ön och det känns inte så där hopplöst länge som det annars alltid har en tendens att göra. Jag tänkte dock inte skriva så mycket mer nu, för då saknar jag honom bara ännu mer, men jag tänker säga att jag längtar efter honom! Massor.

I söndags natt, precis innan jag skulle släcka ljuset och lägga mig, kikade jag snabbt in på väderleksrapporterna och möttes av det här härliga bottennappet uppe i Kiruna. Från ungefär -32 grader ner mot hela -36 grader. "Jaja, det var väl ungefär lika kallt i hela Sverige under de dagarna.." tänker nog ni där hemma. Jag tittade snarare chockat på rapporten och tänkte: "stackars, stackars, stackars dig som måste sova ute i snön där uppe, just de här dagarna" och kramade om kudden lite hårdare av saknad.

Idag saknar jag henne. Min vän Lovisa. Som många av er förhoppningsivs känner igen er i så har vi kanske en sådan vän som man kanske inte alltid hör från men som man ändå alltid vet kommer finnas där, oavsett vad. Ibland kan det gå 2 dagar, i bland nästan upp emot ett år. Hon är just en sådan vän. En av de absolut bästa vill jag lova. Jag vet att hon alltid finns där och jag kommer alltid att finnas där för henne. Känns bara så sjukt tungt att man inte kan ses när man som mest skulle vilja det. Men det ska jag ändra på när jag kommer hem igen!

Jag saknar dig min vän.

Häromdagen när jag, för första gången på två månader, var in till ett av Reykjaviks köpcenter gick jag i jakt på lite nya smycken in i en smyckesbutik och möttes av denna synen. Dalahästar!

Ni som känner mig vet att jag har en djup och stark kärlek till Dalarna. En kärlek som jag vuxit in i sen nyfödd liten knodd, då jag spenderade en stor del av min tid just här. Idag, ett flertal år senare, känner jag, om det nu är möjligt, faktiskt ännu mer för just detta underbara landskap och jag längtar många gånger om året efter att få åka upp och koppla av. För det är en av de sakerna som Dalarna betyder för mig. Avkoppling och nedvarvning för själen. Jätte poetiskt. Sen att en del av min släkt också är kvar där uppe och att alla i hela byn är underbara människor bidrar ju självklart också till det. Om ändå inte ännu mer.

Det är, efter många försök i detta inlägg, trots allt svårt att sätta finger på exakt vad det är som gör min känsla för Dalarna så stark som den faktiskt är. Jag vet att jag älskar att spendera tid där uppe med min familj och mina släktingar, att midsommarfirandet i Bjursås är oslagbart, att jag lärt mig en stor del av det jag kan i dag där uppe och att jag inte kan föreställa mig en bättre plats att spendera somrar och vintrar på under sin uppväxt.

Man kan väl ganska kort säga att jag längtar hem emellanåt.


Bild tagen i somras, under en dagsutflykt till Rättvik med Pappa och Vilma.

De senaste dagarna och framför allt helgen har varit ruskigt tung. Det är för mycket som hänger över mig just nu. Små, små saker som bara staplas på varandra och dum som jag är skjuter jag fortfarande upp saker. Jag tänker "idag är jag faktiskt värd en ledig förmiddag" och ibland stämmer det verkligen. Det är dock de där andra dagarna, när jag verkligen känner att jag måste ta tag i saker på "att göra"-listan men ändå bara drar ut på dagen och fördriver timmarna, som stressen kryper sig på. Då blir jag som vanligt totalt handlingsförlamad och kan i stort sett spendera en hel dag med att bara vända mig från ena sidan till andra sidan i sängen.

Igår, måndag, var det en ruskigt tung dag. Det kändes redan tidigt på morgonen när jag vaknade att även söndagen satt kvar. Ingen speciell händelse utan själva känslan som så bröt ut på måndagen hade ändå legat där i bakgrunden på söndagen. Ingenting fungerade, klumpen i magen hade vuxit sig 16 ggr större och dagen kändes oändligt lång. Det var dock bara att bita ihop och göra sitt bästa på jobbet.

Idag, tisdag, vaknade jag dock några tunga tankar lättare och jag lyckades till och med laga mig lite mat för första gången på flera veckor. Det handlar inte om att jag inte trivs, för det gör jag verkligen, här på ön. Island är verkligen underbart för er som aldrig hunnit ta er hit. Naturen är obeskrivlig, människorna är underbara och hela stämningen är oslagbar. Det blir bara jävligt tomt på de närmsta vännerna och familjen emellanåt och det märks verkligen på en gång då det känns lite tungt. Tur att Hannah kom tillbaka från Sverige igår igen. Herregud vad jag har saknat henne!

Jag har alltid trott att jag varit ganska självständig, gillat att vara för mig själv vissa perioder och inte haft något stort behov av att höra av mina närmsta vänner regelbundet. Jag har dock alltid vetat att de funnits där, oavsett vad och oavsett när (och jag hoppas innerligt att de känt detsamma). Men sen kommer det alltså sådana här stunder då man inser att man knappt klarar sig utan dem. Man vill veta allt om sina närmsta, vad de har gjort under dagen, vad de åt till frukost och hur helgerna fram till påsk ser ut. Därför har jag, sedan Sverige ställde om klockan i söndags, även stört mig på att det numer är 2 timmars tidsskillnad till Island. Det har redan innan varit lite svårt att få till passande skype-tider så detta var ingen höjdare.

Något positivt är trots allt ändå att det kändes som att min riktigt tunga nedåtsvacka började vända idag. Äntligen! Nu är det bara lite drygt 3 veckor kvar tills det att jag kommer hem i några dagar under påsk. Som jag längtar.

Vissa dagar känner man sig sådär sjukt avslappand och bekäm i alla precis alla situationer. Man kan handskas med det mesta, har koll på läget och trivs med livet in i minsta detalj. Man har världens bästa vänner, världens bästa jobb och världens bästa liv. Tiden räcker till och man har koll på läget. Livet flyter i stort sett på i en jämn takt och några motgångar existerar inte. Solen skiner, våren är på väg och snön smälter bort. Sovmornarna är härliga och långa, frukosten smakar gott och dagen kan inte bli annat än bra... och sen har vi motsatsen.

Sömnlösa nätter, stress, hunger, oro, tunga jobbpass, prestationsångest, osäkerhet och hemlängtan..

Idag var en sådan dag, kanske inte så värst extrem men ändå en ganska tung dag. Sömnlös morgon, stress, hunger, prestationsångest och framförallt hemlängtan. Kanske är det för att Micke åkte hem, tillbaka till Sverige tidigt i morse, men det kändes riktigt tomt här hemma i morse. Inte bara för att Micke inte är kvar utan det kändes tomt på flera olika plan. Är det kanske något som saknas i mitt liv?

Idag slog 4-veckorskrisen till. Mitt under ett träningspass med ett yngre tjejlag. Tjejerna körde en uppvärmningsdans till Eminem ft. Rihanna - Love The Way You Lie gång, på gång, på gång och ju fler gånger den spelades desto tröttare blev jag på att associera en sådan fin låt till speciella bestämda dansrörelser. Jag började därför istället bara försöka lyssna på texten och finna tillbaka till känslan jag fick första gången jag hörde den. Då var det en stark låt, en fin låt som rörde om inombords. Det var innan vi började dansa sönder den både hemma i Örebro och nu även här på Island. När så tjejerna sedan gick igenom dansen med musik för säkert sjätte gången idag kom tankarna som gjorde att jag blev tvungen att lämna träningssalen en stund.

Jag minns hur jag i somras la in låten på min och Hayas gemensama Spotify-lista och fick höra något i stil med "Den är för sorglig för att ha i vår lista", så jag tog bort den. Jag minns hur låten var en av Lovisas absoluta favoritlåtar som spelades så fort datorn var på. Jag minns hur låten sattes på hemma hos Linnea när vi hade grillpartaj och hur jag återigen fick höra att den var för sorglig. Jag minns sommaren. Sommaren som var alldeles underbar. Den absolut bästa på riktigt länge! Jag hade tid för mina vänner och mina vänner hade tid för mig. Helgerna var i stort sett givna. Häng hemma hos någon av de tre ovannämnda underbara personerna för lite chill i kvällssolen med massvis av skratt, djupa diskussioner samt massvis av må-bra-feelings. Mer än ofta slutade även dessa kvällar med en utgång till Frimis för att stilla vårt dansbegär.

Den kvällen jag minns mest är kvällen hemma hos Haya tillsammans med Lovisa, Linnea och Josse. Det var en sjukt underbar kväll med härlig sommarvärme rakt igenom. Allas humör var på topp. Sommarkläderna var på. Hayas dator stod ute på balkongen på en liten plastlåda och gav ifrån sig sommarens nya partylåtar. Vi testade att blanda ihop Rosa Pantern-drinkar och insåg hur fruktansvärt gott det var. Vi tog kort. Vi sjöng med i låtarna. Vi pratade om allt och inget. Vi skrattade. Känslan av riktigt vänskap var stark. Själva utekvällen minns jag egentligen inte alls idag men jag antar att den egentligen bara var som vilken vanlig utekväll som helst. Det jag istället minns är bara det jag just berättade. Det är det jag vill minnas. Det är det jag kommer att minnas. En underbart härlig kväll med mina vänner.

Det var alltså detta minnet tillsammans med saknaden av mina vänner som idag gjorde att jag i tårar blev tvungen att gå ut en stund under tjejernas träning för att samla mig. Minnena blev helt enkelt bara för starka och verkligeheten slog till som en klubba rakt i magen, vilket gjorde att jag inte kunde hålla det inom mig längre. Jag blev tvungen att ta mig ut därifrån, bort från musiken och bort från alla tankar. I alla fall för en stund. När så den värsta vågen började lägga sig efter några minuter bestämde jag mig för att börja röra mig tillbaka mot träningshallen igen. Känslan började vända och jag började inse vad jag egentligen alltid vetat..
Jag har världens bästa vänner!


Linnea ♥ Lovisa ♥ Haya ♥ Carolina Sommaren 2010.

Efter dagens kraftanstränging i hallen med ytterligare en timmes ass-shake med en utav grupperna bar det av mot en av Reykjaviks biografer för att se Harry Potter och Dödsrelikerna del 1. Biografen var ekkí stór. Snarare ganska liten och när filmen väl var slut fick vi gå ut bakvägen, upp för en smal liten (typ nödutgångs-) trappa och kom ut på baksidan. Till skillnad från platsreservationer i Sverige var det här fritt fram att sätta sig varhelst man önskade och tisdagar var dessutom den billiga dagen så en biljett kostade en sisådär 40 svenska kronor, vilket inte är fy skam för en nyutkommen film. Annars var det som vanligt, visa biljetten innan man gick in och bioreklam innan själva filmen såklart, prassel i godis- och popcornpåsarna under de första 45 minuterna in i filmen, sedan tyst och proppfulla magar i hela salongen resten av filmen. Skulle det hända att någon blev akut kissnödig ungefär halvvägs in i filmen.. Ingen fara! Här på Island har man nämligen en 10 minuter lång kisspaus mitt i filmen. Ja.. jag säger då det.

Filmen slutade med en riktigt cliffhanger och nu ser jag fram emot nästa mörka Harry Potter-film, för denna film var ruksigt mörk. Jag satt mest och hoppade till i stolen och var på helspänn allan tímann. Bortsett från detta var det dock en härlig film med samma gamla skådespelare som verkligen suger på att spela in sorgliga scener. Jag får liksom en sådan där jobbig känsla i hela kroppen när de ska försöka se ledsna ut och pressa fram några tårar. Det funkar bara inte. Hej, försök att se ledsen ut.. Säg "I'm so sorry" och lägg sakta ner ditt huvud mot hans axel och låtsasgråt. För så gör vi ju om man vill trösta någon? Ellerhur? Inte jag i alla fall. Är det inte den som är ledsen som ska få lägga sitt huvud på min axel och inte tvärt om? Hur får det den andra personen att känna sig lyckligare om den får mitt huvud på sin axel? Hur som helst, jag störde mig bara lite på den scenen.

När ljuset tändes åkte skorna på och då hände det. Plötsligt händer det! Jag lyckades nog få mitt värsta krampanfall någonsin i benet. Och med benet menar jag varken vaden eller baksida- eller framsida lår. Nej, på insidan av låret. Det var verkligen den värsta krampen någonsin! Folket runt omkring måste undrat vad jag höll på med när jag gnydde aj, aj, aj och satt med sträckt ben i en konstig pose ut från stolskanten och ner på govet. Nästan i en sån där elgitarr-pose. Den gick lyckligtvis över på bara några sekunder men känslan satt kvar längre. För visst har jag haft kramper förut och dessutom beklagat mig över personer som lägger sig ner i fosterställning och gnäller över kramp och tänkt fan, lägg av.. det är bara att slappna av och sträcka ut. Lättare sagt än gjort. Idag fick jag uppleva vad en nära döden-kramp är för något (bara för att överdriva lite) och det var ingen höjdare kan jag säga er. Så nu hoppas jag att ni alla håller tummarna för att jag inte vaknar upp med samma panikkänsla och mördarkramp i benet i natt. Okej?

Skön dag dag. Trist väder. Varm luft. Svavellukt från regnet. Nageltrång. Lite för mycket att göra. Ont i ryggen. Trött. Träningssugen. Småförkyld. Ingen större hemlängtan. Småhungrig. Nyduschad. Danssugen. Julsugen. Smått stressad.

Jag tror att jag har sagt det förut men jag förstår bara inte hur dagarna kan gå så fruktansvärt fort!? Första veckan gick fruktansvärt långsamt och jag tyckte aldrig att dagarna gick framåt. Denna veckan har däremot gått framåt något fruktansvärt fort och det känns som att resten av veckan kommer gå ännu snabbare. Häromdagen bokade jag för övrigt in min hemresebiljett för julen och på lördag är det exakt 4 veckor kvar tills det att jag kommer hem till Sverige i några dagar. Dessa 4 sista veckor fram till avresan kommer troligen bara att kännas som ungefär 1,5 vecka om dagarna fortsätter i samma takt som de gjort denna veckan. Så det betyder alltså att jag snart är hemma igen! Den 18-30 december är datumen då jag är hemma i Sverige en stund innan det sedan bär av mot Island igen.

Härliga liv!