Igår blev min stickning färdig och här nedanför har ni resultatet. En mörkgrå stickad halsduk i världens skönaste material. Om jag är nöjd? Japp!


Stickad Halsduk. Ungefär 9 timmars jobb.

Dagens jobb var annars helt okej idag. Jag tränar som vanligt småkillarna på måndagar och en ung tjejgrupp där det idag blev en del drama mot slutet av träningen. Här i Stjarnan på Island har de infört en viss rutin där alla barnen på ett eller annat sätt säger hejdå till tränaren innan träningen är slut för att dels visa denne respekt men också bara av ren artighet. När vi då upptäkt att en tjej rusat ut före alla andra tjejer (som alltid stannar kvar och säger hejdå) bestämde vi oss för att idag ropa upp dem en och en så att de fick komma fram och säga hejdå. Detta var något vi faktiskt hade planerat sen lite mindre än en vecka tillbaka och planen var att ropa upp denna tjej sist för att hon verkligen inte skulle få chansen smita ytterligare en gång. När så alla tjejer ropats upp en och en och fint kommit fram och klappat våra händer står hon så kvar sist framför oss. När hon så också tillslut får sitt namn uppropat kliver hon ett steg fram, knyter händerna över bröstet och ger oss en ursinnig blick innan hon sedan totalt respektlöst, utan ett enda ord, vänder ryggen mot oss och börjar gå därifrån.

Vi ropar efter henne att stanna men hon hör tydligen inte utan fortsätter gå mot omklädningsrummen. Vi tar i lite mer, höjer rösten och tänker "nuså, nu stannar hon säkert". Inget händer. Vi ryter till ordentligt och säger åt henne att "stanna, stoppa och vänta". Ingen reaktion. Tillslut springer vi nästan efter henne, skriker hennes namn, lägger på den argaste tonen vi har och får på köpet även vissa delar av övriga grupper i hallen att stanna upp och undra vad som egentligen pågår. Men inget.

Hon springer ut genom hallen och det är då jag fullkomligt kokar över. Jag vet att det bara är ett barn, men ändå, hon visste trots allt exakt vad hon gjorde och det stör mig något så fruktansvärt. Jag kokade verkligen och slängde mig därför på mattan och tog tre djupa andetag innan jag sen gick efter Alice in till omklädningsrummet.

I omklädningsrummet hade tjejen sprungit in på toaletten och låst in sig. Utanför stod Alice och väntade och bad mig att hämta en ren islänning som kunde prata ordentligt med henne är jag väl kom in i omklädningsrummet. Medan jag sprang på jakt efter en islänning gick tjejen tydligen ut, satte på sig kläderna och började springa mot dörren när Alice fick tag i hennes arm. Tjejen började då skaka sig loss och ramlade tydligen ner på golvet i en skohög som fick henne att snubbla. Då kan man ju bara inte hålla sig från ett litet leende. Tillslut, efter en stunds prat, fick vi trots allt som vi ville. En klapp på händerna och ett isländskt "hejdå". Hur svårt skulle det vara? Hon kunde ju bara ha klappat oss på händerna på en gång så hade vi sluppit allt detta som kom efter.

Då är ju frågan vad man gör åt en sådan här sak? Jo, man avreagerar sig ju såklart på sin vänner istället. Jag säger då det, stackars vänner idag. Jag fullkomligt bara kokade över av ren ilska. Jag vet självklart att det bara är ett barn, men vafan, det finns faktiskt en gräns och när den gränsen sprängs kan man bara inte rå för vad man känner. Min gräns sprängdes ganska rejält idag. 
  
Nog om detta. Jag har för övrigt förhoppningsvis en ruskigt god nyhet att berätta inom några dagar. Det är en grej som vore så jäkla kul om allt nu går som det ska. Det är dock inte helt säkert än. Fast jo, ändå lite. Det tror jag nog. Eller? Äsch, jag berättar mer när det är helt färdigt istället! Känns tråkigt att bli allt för glad innan allt är helt färdigt. Stay tuned!