EN VANLIG DAG PÅ JOBBET
Exakt hur har jag kunnat glömma detta?! I höstas, inför en lagfest, skulle bland annat jag, Peter och Alice stå för underhållningen under kvällen och vi bestämde oss därför för att göra en film. En film som fram tills igår legat skyddad, och bara kunnat ses av folk med länk. Igår var det dock premiär för allmän beskådning så nu får även ni, mina bloggläsare, chans att ta del av den!
Nu ska jag sätta fart på dagen här, matlagning står på schemat. Och städning Carolina, städning!
PANNBANDS REUNION
Idag kom jag på att jag hade ett pannband liggandes i garderoben precis innan det var dags att rusa iväg till bussen. Ner över öronen och jag var redo för dagen. Jag gillade det faktiskt så pass mycket att jag bestämde mig för att göra ett nytt, eget, när jag väl kom hem. Lite pillande och fixande.. sen så.. vips! Ett nytt pannband. Färgen på bilden nedan är dock lite missvisandekan jag tycka. Tänk er mer en mörk nyans av röd-orange-koppar så borde ni komma ganska nära. Snabbfixat och kul att få pyssla lite själv. Jag älskar ju som sagt att pyssla och att skapa saker med mina händer så det här kommer det bli mer av! Vad tycker ni?
DET FINNS EN ANLEDNING
Haha! Hur många gånger har jag inte bett om ursäkt för dålig uppdatering nu? Minst en gång i månaden tror jag. Och som oftast så finns det vissa anledningar. En av de värsta är att jag bara är så sjukt lat att starta datorn när jag numer mest använder min iPhone till det dagliga internetsurfandet men den andra, den här gången tycker jag ändå är helt godtagbar. Jag vill inte säga för mycket men jag har haft ett ganska stort projekt på gång nu under de senaste veckorna och snart tror jag nog att det är färdigt. Kan ni kanske gissa vad det är? Kanske kan bilden ge er en ledtråd. För er som inte orkar gissa.. ge mig en vecka till, max, så borde nog hela projektet vara avklarat, fotat och upplagt här på bloggen. Blir det som jag tänkt kommer det bli GRYMT!
NY KOFTA
Just det! Jag har ju helt glömt bort att berätta för er att jag stickat färdigt ytterligare en isländsk kofta här på ön. Jag har inte hunnit sätta mig ner och ta några ordentliga bilder än men här har ni alla fall en bild på hur den ser ut. För er som sedan undrar hur lång tid det tog kan jag meddela att det inte tog mer än en vecka. Jag blev nästan lite paff själv när jag helt plötsligt satt där med den nya koftan i händerna. Vad hände?
Jag tror att kombinationen True Blood, kvällsmacka och stickning är ganska svårslagen i det här fallet, i alla fall efter en lång arbetsdag i gymnastikhallen. Det är istället dagar som idag, när man inte har speciellt mycket att göra, som det är svårare att sätta igång med ytterligare ett projekt. Men det ska det snart bli ändring på!
LOPAPEYSAN ÄR FÄRDIG!
Sådär ja gott folk! Nu är min första egenstickade isländska kofta äntligen färdig efter en tids uppehåll. Jag började ju som sagt med denna i våras och stickade klart magstycket och ärmarna på under 2 veckor. Därefter har den sedan blivit liggandes då jag inte riktigt förstod hur ärmarna skulle fästas innan axelmönstret skulle påbörjas. Efter att ha fått hjälp med detta, bara dagen innan jag åkte hem till Sverige nu under sommaren, har sedan mönsterstickningen på axelpartiet gått ganska fort. Det är ju i alla fall där man kan se att man faktiskt kommer någonvart, till skillnad från det eviga stickandet med det bruna magstycket där man bara stickar runt, runt, runt..
Trots allt hårt slit här i slutändan lönade det sig ändå inte fullt ut då jag, med endast 5 cm kvar vid halsen, insåg att det svarta garnet var slut. Tack och lov att man då har underbara vänner på Island som kan skicka över ett extra nystan på posten. 3 dagar senare damp det nämligen ner ett lite välpacketerat kuvert i brevlådan. Lovely!
Och, fast nej.. att hårt arbete inte lönar sig var nog trots allt ändå inte riktigt rättvist. Ni ska bara veta vad jag har slitit med denna kofta. Så jo, det lönar sig faktiskt i slutändan. Rätt storlek och jordnära färger. Precis som jag ville ha det. Därför vill jag nu ge mig själv ett starkt MVG. Bra jobbat Carolina!
STICKNING, DRAMA OCH FÖRHOPPNINGSVIS EN GOD NYHET
Igår blev min stickning färdig och här nedanför har ni resultatet. En mörkgrå stickad halsduk i världens skönaste material. Om jag är nöjd? Japp!
Stickad Halsduk. Ungefär 9 timmars jobb.
Dagens jobb var annars helt okej idag. Jag tränar som vanligt småkillarna på måndagar och en ung tjejgrupp där det idag blev en del drama mot slutet av träningen. Här i Stjarnan på Island har de infört en viss rutin där alla barnen på ett eller annat sätt säger hejdå till tränaren innan träningen är slut för att dels visa denne respekt men också bara av ren artighet. När vi då upptäkt att en tjej rusat ut före alla andra tjejer (som alltid stannar kvar och säger hejdå) bestämde vi oss för att idag ropa upp dem en och en så att de fick komma fram och säga hejdå. Detta var något vi faktiskt hade planerat sen lite mindre än en vecka tillbaka och planen var att ropa upp denna tjej sist för att hon verkligen inte skulle få chansen smita ytterligare en gång. När så alla tjejer ropats upp en och en och fint kommit fram och klappat våra händer står hon så kvar sist framför oss. När hon så också tillslut får sitt namn uppropat kliver hon ett steg fram, knyter händerna över bröstet och ger oss en ursinnig blick innan hon sedan totalt respektlöst, utan ett enda ord, vänder ryggen mot oss och börjar gå därifrån.
Vi ropar efter henne att stanna men hon hör tydligen inte utan fortsätter gå mot omklädningsrummen. Vi tar i lite mer, höjer rösten och tänker "nuså, nu stannar hon säkert". Inget händer. Vi ryter till ordentligt och säger åt henne att "stanna, stoppa och vänta". Ingen reaktion. Tillslut springer vi nästan efter henne, skriker hennes namn, lägger på den argaste tonen vi har och får på köpet även vissa delar av övriga grupper i hallen att stanna upp och undra vad som egentligen pågår. Men inget.
Hon springer ut genom hallen och det är då jag fullkomligt kokar över. Jag vet att det bara är ett barn, men ändå, hon visste trots allt exakt vad hon gjorde och det stör mig något så fruktansvärt. Jag kokade verkligen och slängde mig därför på mattan och tog tre djupa andetag innan jag sen gick efter Alice in till omklädningsrummet.
I omklädningsrummet hade tjejen sprungit in på toaletten och låst in sig. Utanför stod Alice och väntade och bad mig att hämta en ren islänning som kunde prata ordentligt med henne är jag väl kom in i omklädningsrummet. Medan jag sprang på jakt efter en islänning gick tjejen tydligen ut, satte på sig kläderna och började springa mot dörren när Alice fick tag i hennes arm. Tjejen började då skaka sig loss och ramlade tydligen ner på golvet i en skohög som fick henne att snubbla. Då kan man ju bara inte hålla sig från ett litet leende. Tillslut, efter en stunds prat, fick vi trots allt som vi ville. En klapp på händerna och ett isländskt "hejdå". Hur svårt skulle det vara? Hon kunde ju bara ha klappat oss på händerna på en gång så hade vi sluppit allt detta som kom efter.
Då är ju frågan vad man gör åt en sådan här sak? Jo, man avreagerar sig ju såklart på sin vänner istället. Jag säger då det, stackars vänner idag. Jag fullkomligt bara kokade över av ren ilska. Jag vet självklart att det bara är ett barn, men vafan, det finns faktiskt en gräns och när den gränsen sprängs kan man bara inte rå för vad man känner. Min gräns sprängdes ganska rejält idag.
Nog om detta. Jag har för övrigt förhoppningsvis en ruskigt god nyhet att berätta inom några dagar. Det är en grej som vore så jäkla kul om allt nu går som det ska. Det är dock inte helt säkert än. Fast jo, ändå lite. Det tror jag nog. Eller? Äsch, jag berättar mer när det är helt färdigt istället! Känns tråkigt att bli allt för glad innan allt är helt färdigt. Stay tuned!
