Efter dagens kraftanstränging i hallen med ytterligare en timmes ass-shake med en utav grupperna bar det av mot en av Reykjaviks biografer för att se Harry Potter och Dödsrelikerna del 1. Biografen var ekkí stór. Snarare ganska liten och när filmen väl var slut fick vi gå ut bakvägen, upp för en smal liten (typ nödutgångs-) trappa och kom ut på baksidan. Till skillnad från platsreservationer i Sverige var det här fritt fram att sätta sig varhelst man önskade och tisdagar var dessutom den billiga dagen så en biljett kostade en sisådär 40 svenska kronor, vilket inte är fy skam för en nyutkommen film. Annars var det som vanligt, visa biljetten innan man gick in och bioreklam innan själva filmen såklart, prassel i godis- och popcornpåsarna under de första 45 minuterna in i filmen, sedan tyst och proppfulla magar i hela salongen resten av filmen. Skulle det hända att någon blev akut kissnödig ungefär halvvägs in i filmen.. Ingen fara! Här på Island har man nämligen en 10 minuter lång kisspaus mitt i filmen. Ja.. jag säger då det.

Filmen slutade med en riktigt cliffhanger och nu ser jag fram emot nästa mörka Harry Potter-film, för denna film var ruksigt mörk. Jag satt mest och hoppade till i stolen och var på helspänn allan tímann. Bortsett från detta var det dock en härlig film med samma gamla skådespelare som verkligen suger på att spela in sorgliga scener. Jag får liksom en sådan där jobbig känsla i hela kroppen när de ska försöka se ledsna ut och pressa fram några tårar. Det funkar bara inte. Hej, försök att se ledsen ut.. Säg "I'm so sorry" och lägg sakta ner ditt huvud mot hans axel och låtsasgråt. För så gör vi ju om man vill trösta någon? Ellerhur? Inte jag i alla fall. Är det inte den som är ledsen som ska få lägga sitt huvud på min axel och inte tvärt om? Hur får det den andra personen att känna sig lyckligare om den får mitt huvud på sin axel? Hur som helst, jag störde mig bara lite på den scenen.

När ljuset tändes åkte skorna på och då hände det. Plötsligt händer det! Jag lyckades nog få mitt värsta krampanfall någonsin i benet. Och med benet menar jag varken vaden eller baksida- eller framsida lår. Nej, på insidan av låret. Det var verkligen den värsta krampen någonsin! Folket runt omkring måste undrat vad jag höll på med när jag gnydde aj, aj, aj och satt med sträckt ben i en konstig pose ut från stolskanten och ner på govet. Nästan i en sån där elgitarr-pose. Den gick lyckligtvis över på bara några sekunder men känslan satt kvar längre. För visst har jag haft kramper förut och dessutom beklagat mig över personer som lägger sig ner i fosterställning och gnäller över kramp och tänkt fan, lägg av.. det är bara att slappna av och sträcka ut. Lättare sagt än gjort. Idag fick jag uppleva vad en nära döden-kramp är för något (bara för att överdriva lite) och det var ingen höjdare kan jag säga er. Så nu hoppas jag att ni alla håller tummarna för att jag inte vaknar upp med samma panikkänsla och mördarkramp i benet i natt. Okej?