Häromdagen när jag, för första gången på två månader, var in till ett av Reykjaviks köpcenter gick jag i jakt på lite nya smycken in i en smyckesbutik och möttes av denna synen. Dalahästar!

Ni som känner mig vet att jag har en djup och stark kärlek till Dalarna. En kärlek som jag vuxit in i sen nyfödd liten knodd, då jag spenderade en stor del av min tid just här. Idag, ett flertal år senare, känner jag, om det nu är möjligt, faktiskt ännu mer för just detta underbara landskap och jag längtar många gånger om året efter att få åka upp och koppla av. För det är en av de sakerna som Dalarna betyder för mig. Avkoppling och nedvarvning för själen. Jätte poetiskt. Sen att en del av min släkt också är kvar där uppe och att alla i hela byn är underbara människor bidrar ju självklart också till det. Om ändå inte ännu mer.

Det är, efter många försök i detta inlägg, trots allt svårt att sätta finger på exakt vad det är som gör min känsla för Dalarna så stark som den faktiskt är. Jag vet att jag älskar att spendera tid där uppe med min familj och mina släktingar, att midsommarfirandet i Bjursås är oslagbart, att jag lärt mig en stor del av det jag kan i dag där uppe och att jag inte kan föreställa mig en bättre plats att spendera somrar och vintrar på under sin uppväxt.

Man kan väl ganska kort säga att jag längtar hem emellanåt.


Bild tagen i somras, under en dagsutflykt till Rättvik med Pappa och Vilma.