Under lördagens promenad lyckades jag i all hast att knäppa den här bilden på två korpar då de flög förbi mig, bara någon meter ovanför huvudet. Förstår ni hur många gånger jag har försökt att ta en bild på en korp, för att kunna visa er hur gigantiska de egentligen är?! Det har varit nästintill omöjligt. Antingen är de för långt borta för att kunna få med dem på en ordentlig bild eller så hinner de sticka iväg precis innan jag hinner få upp kameran. Den här gången blev det ju visserligen en rätt så  fin bild men, återigen, det går verkligen inte att avgöra hur stora de egentligen är bara utfrån den här bilden. Så låt mig fördsöka beskriva det för er istället.

Tänk er en katt, en ganska normalstor sådan. Låt oss säga en ungefär 30 cm lång, från nosspets till svansfäste. Mjuka tassar, mjuk färggglad päls och ibland även lite lodjursinspirerade öron med små toffsar på spetsarna. De tassar försiktigt och ljudlöst omkring i hemmet och ute i naturen, stryker sig gärna mot våra ben och håller sig gärna nära sin familj i vardagen. När de är hungriga jamar eller piper de flesta, när de trivs och mår bra kan man ofta höra dem spinna och vissa av dem snarkar även litegrann i sömnen.

Tänker er så istället en stor kolsvart korp. Mellan ca 55-65 cm lång med ett vingspann på 115-130 cm. Kolsvarta sylvassa klor, lång spetsig kolsvart näbb, stora kolsvarta ögon, håller sig gärna på avstånd men har inga problem med att flyga förbi oss människor precis framför näsan. Oftast stöter man dock på dem på en standardhög lyktstoples avstånd, det vill säga ungefär en 3-4 meter ovanför huvudet. Där sitter de mer än gärna och ger dagligen ifrån sig ett djupt skräckinjagande läte. Jag vet inte riktigt om det kan kallas kraxande, det är nämligen knappt jämförbart med de ljud jag är van att höra från en gamal hederlig kråka på hemmaplan i Örebro.

Förstår ni nu kanske varför jag har rätt så stor respekt för de här fåglarna?