Ja, ni ser rätt! Första blogginlägget på nästan en månad. Herregud. Har jag verkligen varit så dålig på att uppdatera den senaste tiden? Ja, uppenbarligen. Så vad har då hänt under den senaste tiden? Jo, vi åkte till Sverige den 18-22 april och tävlade Junior Nordiska Mästerskapen, där tjejerna slutade femma, och.. ja, sen då? Sen har livet bara pausat upp här tidsmässigt. Dagarna har passerat förbi men inget nämnbart speciellt har inträffat (förutom kanske de senaste två dagarnas poolhäng innan jobbet, som resulterat i årets första solbränna.) Tills idag då.

Idag tog jag och Aníta nämligen en tur till Reykjardalur, i det strålande solskenet, innan extraträningen med våra tjejer som ska tävla för första gången nästa helg. En morgonbuss, som jag skulle ha passat, missades (då jag vakande 4 minuter innan avgång) så det blev snabb packning och fixning innan taxin fick komma och hämta upp mig och köra mig till busstationen istället. Sen gick det undan. En busstur till Hveragerði, bil-seightseeing i samhället där det bor ca 2000 människor och så en snabbfika innan det var dags att traska iväg till de heta bäckarna uppe bland bergen. En promenad som enkelväg tar ungefär 45 minuter i lagom tempo gjorde dock att vi bara hann vara i bäcken i 15-20 minuter innan det så var dags att gå upp och börja traska tillbaka för att hinna tillbaka till träningen inne i Reykjavik. Trots detta korta besök var det ändå helt klart värt det. Det är nämligen så sjukt vackert att gå där bland bergen och sedan plötsligt kan man bara hoppa i bäcken och värma sig. För värma sig, det är det ingen tvekan om att man gör. När vi satt där i vattnet idag försökte vi därför lista ut, på ett ungefär, hur varmt det kunde vara. Ska vi säga en sisådär 35 grader kanske? Det är verkligen som att gå i ett badkar. Åker man till Island är detta verkligen något som man bara måste uppleva!


En hver. Många hverir. Där har vi dagens grammatik.


Ett område fullt med små puttrande hålor, eller så kallade "hverir" som vi så fint lärde oss här ovan, med kokande vatten och lera.


Ett av de vackra ställena man går förbi på vägen. Sjuka dimensioner, som ögonen verkligen inte kan ta fast på. Jag blir lika yr varje gång.


Aníta tyckte det var dags för en vattenpaus.


Bara att sätta på sig jackan igen och fortsätta uppströms då värmen inte var den ultimata i bäcken där vi först gjorde ett försök.


Så härligt att sitta mitt ute i naturen, i solen, utan massa turister och bara njuta i det varma vattnet.


Det blev även en hel del barfotagång i det varma vattnet och på de iskalla lerkullarna på hemvägen.