Om ni undrar var jag hållit hus de senaste 3-4 dagarna är det framför datorn, utan internet. För det är så det funkar här på Island tydligen. Man sitter i en telefonkö i 30 minuter och får höra att man från början är placerad som numer 7 i kön. När man sedan väl kommer fram och ställer frågan "Varför har inte internet fungerat på 4 dagar?" och får som svar "Ni har använt hela er internetandel och det kostar 1550 ISK för att få ytterligare 10GB" blev jag sur som bara den. "Menar du att jag ska behöva sitta i kö så fort internet dör, i 30 minuter (som också kostar pengar), för att få en påfyllnad så att jag kan fortsätta anväda internet månaden ut!?". "Ja".

Problemet skulle lösas på 5 minuter. Då valde routern att lägga av.

I morgon ska jag in och träffa bolaget personligen. Jag är trött på telefonköer, telefonmusik, tråkiga telefonister, islandsinternet, routrar och internet i övrigt. Att min mobiltelefonen dessutom väljer att lägga av under dagen kunde ju inte ha gjort saken bättre.

Förresten, har jag sagt att jag hatar busschaufförer också?

Jag tillsammans med tre av mina gymanster här på Island.

Igår, den 22 augusti, firade jag min 23:e födelsedag här på Island. En dag som jag från början inte hade några större förväntningar på visade sig dock bli en av de bästa födelsedagarna på riktigt många år!

Lite förmiddagstårta tillsammans med mina nya danska roomies, Alice och Peter drog igång dagen. Marängtårta med grädde och jordgubbssylt med några fint ditsatta Ballerina kex på sidorna fick bli min födelsedagsfrukost. Sen var det presentutdelning som bjöd på både ett biobesök för att se Smurfarna och ett presentkort på valfria pysselgrejer så som garn, penslar, pennor och målardukar med mera. Tack!

Även i träningshallen fortsatte gratualtionerna. Jag lovar att jag under gårdagen säkert kramade och tackade bort en åttondel av jobbtiden för alla som kom och gratulerade. Som om inte det vore nog blev jag även överraskad med en superfin chokladtårta, neddränkt i smörkräm, av några utav mina AG-gymnaster, precis innan jobbet drog igång. Haha, som jag har skällt på dessa tjejer ibland! Jag har fått dem att gå hem arga, ledsna och dödströtta på mig som tränare och så dyker de upp med världens finaste tårta med ett stort chokladhjärta på toppen! Jag behöver väl inte säga hur glad jag blev?

När träningspasset med mitt kära seniordamlag var slut blev det dessutom ytterligare lite firande då större delen av laget åkte iväg och käkade glass i Hafnarfjörður. Glada miner och lite socialt häng utanför gymnastikhallen är något jag alltid uppskattar. Speciellt med ett så sjukt härligt gäng som detta! Ni ska bara veta. Ytterligare några kramar och en ruskigt blöt puss i pannan av en av tjejerna i laget, fick avluta mitt födelsedagsfirande.

FÖDELSEDAGS BETYG: MVG.

Igår var en sjukt bra dag, jag insåg verkligen hur mycket bra folk jag har omkring mig här på ön. Människor som verkligen bryr sig, uppskattar mig och tycker om mig för den jag är. Ibland glömmer man lätt bort dessa människor. Man tar dem för givet och inser aldrig riktigt vilken fin relation man har till många av dem. Skärpning Carolina!

Jajemen, exakt såhär pigg och glad kände jag mig i morse när klockan ringde. Halsen hade tjocknat på under natten och huvudet kändes tungt. Hade jag fått välja hade jag aldrig gått upp ur sängen idag.. men jobbet kallade. Ett jobb som idag faktiskt fick mig att bryta ihop lite. Stressen som jag under den senaste veckan inte trodde fanns där gjorde sig plötsligt påminnd och den ena saken efter den andra började plötsligt ploppa upp och skapade en stor, tung sten i magen. Att sedan ha en 3 timmars träning där nästintill ingen lyssnade på en, oavsett om man skrek eller pratade lugnt, gjorde inte dagen bättre. Resultat = hemgång, med bultande huvudvärk.

Nu är klockan ungefär 21 här på ön och jag känner mig faktiskt fortfarande ganska seg i kroppen så nu tänkte jag ta tag i mig själv, hoppa in i duschen, krypa ner i sängen för att sedan somna relativt tidigt. I morgon tar vi nya tag!

Bara för att.. klockan börjar bli mycket, halsen börjar bli tjock, maten kallnat, träningsvärken smyger sig på och för att det snart är dags för ett nytt avsnitt av Dexter kände jag, så här innan läggdags, för att gör något för er, mina läsare. Jag vet nämligen att många av er innerst inne någon gång har ställt er frågan:

"Hur stora armmuskler har hon egentligen, den där Carolina?"

Här har ni alltså svaret. I form av en bild. Och då vet ni, om ni känner mig rätt, att jag vanligtvis bara hade gjort det lätt för mig och skrivit: "En bild säger mer än 1000 ord" ..Så därför tänker jag istället uttrycka det i ord: HUGE!

Godnatt mina små älsklingar!

Nä vad säger vi. Tredje gången gillt kanske? Har försökt mig på den här boken minst två gånger nu men alltid blivit tvungen att avsluta då det inte funnits tid eller på grund av att intresset för att över huvud taget läsa en bok bara inte har infunnit sig. Jag kände dock att det, i och med min vistelse här i Bjursås, ändå är ett perfekt tillfälle för att ta tag i den en gång för alla. Så, nu stänger vi ner datorn i några dagar och slår istället upp sida 1 i boken. Bokbubbla deluxe!

Det är sjukt att det redan har gått lite mer än 2,5 vecka på min semester här i Sverige, det vill säga ungefär halvvägs. Dagarna bara rinner förbi och jag börjar redan få ont i magen för att semestern snart är slut och vardagen på Island snart tar fart igen. Hittills har jag mest spenderat min tid med vännerna, badat, solat, snackat skit, käkat glass, grillat, spelat yatzy, festat, hängt på uteserverigar. Dessutom har jag även hunnit med en mysig liten trip till det lilla samhället Adelöv i Småland. Sovit i husvagn, hälsat på kossor, åkt fyrhjuling, gjort en snabb trip till gränna, promenerat bland ängarna och käkat "kort" kebab. En ruskigt bra början på semestern.

Idag landade jag så tillslut även i dalarna, i min favoritby Bjursås, för några dagars avkoppling tillsammans med pappa och Vilma. Att tvätta mattor i sjön har jag redan lovat Vilma och förhoppningsvis kommer det även upp fler arbetsuppgifter som hör sommaren och dalarna till. 4 dagars dala-njutning står nu på schemat innan det är dags att röra sig hemmåt mot Örebro igen och bränna upp sista semesterveckan på hemmaplan. So long!

En vän för livet är en vän som man uppenbarligen blir ruskigt nära vän med under ett år i mellanstadiet. Vänskapen håller sedan i sig i tre år till under högstadiet  för att sedan oförklarligt ta ett uppehåll i tre år under gymnasiet. Långsamt växer sig sedan vänskapen starkare igen och nu, några år senare, sitter vi alltså där igen. Humorn på topp, obegränsat med samtalsämnen och minnen för livet. Här gott folk, här har ni en ruksigt bra människa. En människa som jag för ungefär ett år sedan beställde en resa till Turkiet med. En resa som så här i efterhand högst troligen också bidrog till denna reunion. Vissa saker är nog bara menade att vara. Vänner är en sådan sak.

Efter att denna underbara tjej ställde upp och kom och hämtade mig på flygplatsen i torsdags kväll är det nu dags att ses igen. På kvällens schema står det nämligen "öla med Pim (och Andreas och Alexander)". Oj vad härligt! Som jag har saknat henne.

Ett annat onyttigt vetande, för er som läser min blogg, är att min isländska kofta är färdig närsom. Jag blev bara tvungen att be Ásgerður posta ett till garnnystan från Island då jag tydligen hade missberäknat lite. Det kändes sådär att inse denna missberäkning i morse när det bara är ungefär 4-5 cm kvar upp mot halsen. Typiskt. Fast ska det vara isländskt ska det vara isländskt, då duger det inte med svenskt yllegarn.

Nu ska jag sätta fart och trampa iväg upp på stan! Sommaren har börjat riktigt bra här hemma i Sverige.

Jag vet inte riktigt vad det är som gjort att jag på senaste tiden blivit helt galen i ringar. För något år sedan avskydde jag dem, nu älskar jag dem. What liksom. Well well, samlingen börjar ta sig insåg jag förvånat idag när jag plockade upp lite grejer här på rummet i Sverige. Från att sammanlagt ha ägt två ringar sen barndomen till att gå till dessa skönheter gör mig faktiskt förvånad. Jag har inget direkt minne av hur det har gått till. Creepy.

Nåja, nu sitter jag allstå här på rummet i Örebro igen. Det mesta är sig likt, favoritlakanen är fortfarande lika underbara, dalahästen står på sin vanliga plats i vitrinskåpet och EM-medaljen ligger fortfarande på hyllan under. Efter att snart ha varit hemma i 3 hela dagar har jag hittils bland annat hunnit träffa lite vänner, käkat försenad midsommarmat, shoppat, ätit på McDonald's, cyklat, stickat, festat och sovit över i örebro fallskärmsklubbs lokaler ute vid flygplatsen.

Livet rullar alltså på här hemma i Sverige så ni får ursäkta om uppdateringen från och med nu, och under resterande veckor av juli, inte blir den bästa. Jag planerar nämligen att ha så kul jag bara kan nu i 4 veckor och då kommer verkligen inte bloggen i första hand. Men man vet aldrig. Ibland blir jag, som ni kanske märkt, bara tvungen att uppdatera om det händer något speciellt.

Trots att jag utnämnde mig själv till the sad old lady, som alltid lyckas avsluta kvällarna i Italien hängandes i hotellbaren tillsammans med dessa bartenders, har jag haft en underbar vecka här i Cesenatico. Tur är väl ändå det. Snygga bikinis har vi också införskaffat, Þórunn, Sjöfn och jag, efter en härlig tur på en 5-manna cykel genom onsdagsmarknaden i staden tillsammans med en dansk och en engelsman. I will miss thoose girls when I leave Italy and Iceland for this summer. Tur att vi alla är tillbaka på ön i September igen. Då blir det till att dettum i Það.. ja, om det nu är så man säger det. Fullt ös medvetslös med svenska ord!

Nu har det som vanligt blivit hög tid till att sova. Det verkar tydligen inte spela någon roll var jag är. Nattugglan sover aldrig. I morgon kör vi sista träningsdagen här i Italien för att sedan flyga hem till Island under eftermiddagen. Sen, vet ni vad, bär det av mot Sverige igen på torsdag! Can't wait.

Yes! Nu är vi äntligen på plats och veckans första dag är nu avklarad med sol, bad och träning. 27 graders värme i skuggan om jag minns rätt vilket, för er som inte riktigt vet hur varmt det är, betyder att svetten tränger ut på de mest oväntade ställena när man står där i en AC-lös danshall med 10 andra och svänger på höfterna framför speglarna. Men som Britney skulle ha sagt: Keep on dancing 'till the world ends. Svett är bra.

Jag har en känsla av att träningsveckan här i Cesenatico kommer bli fet. Ska försöka uppdatera lite då och då om jag får tid och ork över. Annars ses vi igen i Sverige om bara 10 dagar. t..i..o.. Sug på den. Ciao!

Nuså gott folk, är ni redo för den goda nyheten?

Trumvirvel... Examensarbetet är godkänt! Och det efter bara en komplettering. En. Här hade jag räknat med minst 3-4 st fram-och tillbakaskick mellan oss och examinatorn och därför känt att den här skiten aldrig skulle komma ur världen. Men icke! Visserligen har vi dragit ut på det hela i snart ganska exakt ett år men det är inte det viktiga, det viktiga är att det ändå blev färdigt tillslut. Förstår ni vilken lättnad? Nu är det bara en liten delkurs i matten som ska klaras någon gång i framtiden och sen kan jag stolt gå och hämta ut min examen som Byggingenjör!

Nu väntar en fortsatt vistelse på Island där jag kan släppa allt som heter universitet, tentor och examensarbete. Nu ska jag bara njuta och leva livet tills det att jag kommer hem igen! Tjing!

Det händer grejer nere i hamnen. Inte nog med att man klart och tydlig kunde se vulkanaskan välla in över staden här för några dagar sedan och alla de underbara solnedgångar som går att skåda nästan dagligen var det idag en ganska ovanlig syn vi möttes av när vi tittade ut genom sovrumsfönstret. Tjock svart rök vällde upp likt pulserande gigantiska hjärtslag bakom lägenhetshusen nere i hamnen.

Ni vet den där känslan när man tittar på något och inser att allt inte står rätt till, just den känslan fick jag idag där jag stod i mitt rum, på säkert avstånd, och kikade ut på röken genom fönstret. Man vill inte tänka för mycket men samtidigt är man riktigt nyfiken på att få veta vad som egentligen hänt. I detta fall var det inget allvarligt som hänt utan som tur var var det "bara" 6-8 bilar i en bilverkstad som fattat eld. Om jag förstod de isländksa nyheterna rätt.

Fan vad skillad man känner sig när man nu för tiden faktiskt kan läsa igenom en isländsk nyhetsnotis och nästan (med betoning på nästan) förstå vad den handlar om. Och det bara efter snart 7 månader här på ön. En applåd till mig!

Nej gott folk, gissa vad jag ska göra nu? Sova. 8 minuter tills det att klockan slår 01.00. Nu kör vi sistaminutenrycket. I morgon ska jag berätta en riktigt jäkla god nyhet för er. Vissa av er vet redan om den så ni får höra den igen men ni andra får bara lugnt och fint vänta tills i morgon. Nu är det som sagt sängen som lockar då kommer nyheter i andra hand. Godnatt!

Idag var det dags för våruppvisningsshow nummer 2. Massvis med barn i en nedsläckt hall, dundrande Latibær-musik, panikplaner i sista minuten, improvisationsdans med barnen och roliga krascher väl upplysta av spotlights. Sen att man står där i samma outfit som under gårdagen med ditmålad mustasch och ögonbryn, uppsatt hår samt en instoppad kudde under linnet, bredvid Hannah som klätt ut sig till ett blåbär, när det för en gång skull traskar förbi en realtivt snygg isländsks kille var väl ändå bara för typiskt. Varför just idag?

Att killen sedan i sin tur gick runt i slimmade ljusblåa tights, korvskinns t-shirt, mössa, glasögon och mantel och kallade sig själv för Spartacus, medan han spände armmusklerna och showade för barnen, kanske jag ska skippa att nämna. Så var det med den flirten..

Showen rullade i alla fall på bra och jag måste även få tillägga att improvisationsförmågan från min egen sida är ruskigt bra. Det är nästan så att man blir tårögd. Barnen gick åt det håll jag gick, de tog upp händerna när jag tog upp mina och de vickade på rumpan när jag vickade på min rumpan. Jag är faktiskt ganska säkert på att jag skulle kunna ha gjort precis vad som helst och barnen skulle fortfarande ha följt efter med ett stort leende på läpparna. Varför kommer man alltid på sådant i efterhand? Det kunde ju ha blivit världens hit.

När showen så var avslutad, en del tårar fällda över tränargänget som lämnar ön under sommaren och Bæjarstjóri-outfiten nedpackad bar det av mot en Pizzarestaurang för lite kvällsmat. Tack och lov för doggybag säger jag bara. Den storleken på pizza var inte att leka med.

Här nedan har ni några få bilder på mig i hallen, det vill säga innan barnen anlände till hallen och själva showen drog igång. Vackert nog kallas det för "lugnet före stormen".

Efter morgonens promenad på lite drygt en timme slängde jag snabbt i mig lite frukost i form av gröt och stekta ägg innan jag sedan rusade iväg till bussen mot jobbet. Planen var en timmes spånande på dansen som ska läras ut till på juniortjejernas träningsläger i Italien i slutet på juni och även om det går ganska sakta framåt så lyckades jag ändå, trots allt, komma en liten bit längre idag. Way to go Carolina!

Jag har för en gång skull tänkt till och gjort som jag alltid tänker att jag ska göra, men aldrig gör.. Ta tag i saker i god tid! Hellre åka in och spåna lite varje dag än att behöva åke in varje dag sista veckan innan vi åker och ha panik för att dansen inte är färdig på långa vägar. Sakta men säkert, där har vi det vinnande konceptet!

Dag ett av våruppvisningarna med temat Latibær (även känt som Lazy Town) är nu avklarad och min roll som Bæjarstjóri, det vill säga borgmästaren, verkar ha uppskattats av de flesta barn. Mest intressant verkar magen och håret vara. "Vad är det du har innanför magen?", "Är det en peruk?".

Mitt under showen kommer en liten tjej i 6-års åldern fram och frågar "Hörru.. vilken skola gick du på när du var liten?" och när jag då svarade att jag är från Sverige och bara har bott på Island i snart 7 månader fanns det inget stopp på frågor, vissa mer tydliga än andra.. "Är du utländsk då?". "Var säger du att du är från då.. Sveeesios?". "Blev du tvungen att gå till en läkare när du kom hit och sen sa han att du inte var utländsk längre?". Ja, vad svarar man egentligen när man knappt förstår vad frågan handlar om? Nicka, se glad ut och klappa lite på kuddmagen funkade i det här läget. Barn är väl ändå för gulliga ibland?

I morgon är det dags för uppvinsningsdag nummer två så nu börjar det bli hög tid till att stänga ner för idag. Snart börjar det även bli dags för mig att sätta igång med ett nytt beställningsporträtt, denna gången i form av systern till pojken på den här teckningen, så tidigare kvällar bör bli en ny vana om jag ska orka gå upp på mornarna och göra lite nytta. I morgon ska det dessutom bli 6 grader och moln. Party all day long! Kanske mer värt att sova bort morgondagen?

Med uppkommande våruppvisning, nya tävlingsdanser och planer på att åka välplanerad till Italien i sommar spenaderade jag dagens förmiddag i träningshallens danssal. Bästa musiken på högsta volym, låst dörr och en hel spegelsal för mig själv. 2 timmar kändes nästan som 20 minuter. Men vadå, jag lever livet, och tiden går tydligen jävligt fort när man har roligt! That's at least what I've heard.

En liter Coca Cola, en påse paprikaskruvar, en påse godis, 11 garnnystan och en vän som heter Hannah gjorde min lördagskväll framför 4 avsnitt av Mitt i Naturen och senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. Om inte det var nog satt jag även under hela denna tiden och stickade vidare på min tröja. Jag tror nog att jag lyckades få ordning på hela 15 extra centimeter under denna tiden. Bara ungefär 20 centimeter kvar tills det händer lite nytt och spännande.

Sorry, alla ni som är totalt ointresserade av detta hantverk i form av stickning men jag kan bara inte låta bli att uppdatera för er som faktiskt är lite intresserade. Dessutom vet jag verkligen inte vad jag annars skulle uppdatera om just nu för tillfället. Solen skiner, våren är äntligen här, humöret är på topp, livet är bra och jag trivs som fan med min tillvaro. Svårare än så är det faktiskt inte. Jag mår bara kort och gott hur bra som helst!

Trots att jag nu suttit och stickat så mycket jag bara kunnat och orkat, igår med sällskap av tre avsnitt från Vetenskapens Värld, går det långsamt med stickningen av min isländska kofta. Visserligen är det kul att se hur den sakta men säkert faktiskt växer fram men nu har jag kommit till det stadiet då man inte längre ser något slut på det hela. Trots detta vägrar jag dock ge upp och lägga undan denna i en låda och tänka "jag tar den en annan dag", minst 30 minuter om dagen ska jag försöka hinna med. Sen om det blir 3-4 timmar är det bara en bonus. För tänk den dagen den blir färdig. När den ligger där, ihopvikt på sängkanten, tänk känslan av att veta att det är något man har gjort alldeles själv.