Igår, efter att ha totaldissat tanken på pangfest hela förmiddagen, fick jag plötsligt ett ryck på kvällen. Lite sent kanske men feelingen infann sig ju trots allt tillslut så "ingen skada skedd". Festen som stod på schemat var den så kallade Meistaraflokks-festen. En fest för alla seniorer inom Stjarnans alla olika sporter det villl säga med allt ifrån vi gymnaster till basket-, fotboll- och volleybollfolk. Och som det nästan alltid slutar på en infallsfest så har man ju trots allt roligt. Riktigt roligt. Inga förväntingar, inga förhoppningar och inga bekymmer. Bara en kul kväll, som blir som den blir. Igår blev det alltså riktigt bra. Riktigt skön stämning och trots att de olika sportarna kanske inte beblandade sig överdrivet mycket så måste jag ändå säga att det var kul att för en gångs skull se lite nytt folk.

Istället för att skriva för mycket bjuder jag här isället på lite bilder från kvällen. Jag vet nämligen att många av er föredrar just bilderna framför texten. Så därför är det säkert många av er som inte ens läser det här, eftersom det smidigt nog placerades längst ner bland styckena. Hur som helst, slut på orden. Here you go! Bilder.

Här kommer man hem från en sjukt kul dag på jobbet, trots att snoret packats tjockt i näsan under dagen och att samanlagd sömn den senaste natten inte blev mer än 6 timmar, och orkar inte ens slänga ett öga förbi postfacken i entrén. Självklart är det ju därför just idag som det ligger ett litet kuvet där. Ett kuvert adresserat till mig, med en handstil som jag vuxit upp med och alltid älskat, trots att innehavaren av den själv ibland kallat det för rena kråkfötter. Mammas handstil. Post till mig! Senast det hände var när jag fick ett kuvert skickat till mig med mina ringar som jag glömde hemma i Sverige i somras. Men nu! Nu hade jag inte ens väntat mig något. Jag blev överlycklig.

Texten i kuvertet löd: "Hej! Här kommer en liten försmak av julen. Kram Mamma". Och ja, ni ser ju på bilden vad kuvertet innehöll.. Juleskum! Gissa om jag sken upp i världens största leeende när jag väl insåg vad kuvertet innehöll? Svenskt julgodis!

Tack, världens bästa mamma!

Efter en lång helg i Norge har jag nu varit hemma i 3 dagar och återhämtat mig efter höstens alla extraträningar och helgens tävling. Men sådär i efterhand har ändå allt slit och all utmattning varit värt det. Varför då? Det blev nämligen en tredjeplats på NM 2011. Och som om inte det vore nog så fick vi dessutom högsta danspoängen av alla mixlag, och sammanlagt 5:e bästa totala danspoängen av alla lagen på hela tävlingen, OCH näst högsta utförande poängen av alla friståenden på hela tävlingen! Jag tror faktiskt aldrig att jag innan det har fällt glädjetårar, förrän just då och där när vi som sista lag stod och väntade på vår poäng och den översteg med god marginal. Jag var, och är fortfarande så sjukt stolt och älskar verkligen detta mixlag!

Jag har dock fortfarande inte riktigt återhämtat mig från helgen och alla förberedelser, och så åkte jag dessutom på en seg förkylning direkt när jag kom hem (äntligen dags för kroppen att släppa ut det nu kanske?), så jag har tyvärr inte hunnit sätta mig ner och fixa med bilder och skriva något inlägg. Jag tänkte dock, om jag får tid i morgon, att jag skulle börja att lägga in lite bilder och så men tills dess får ni jättegärna kolla in filmen från tävlingen. Så lovar jag att höra börja fixa med lite bilder och så i morgon. Jag ville mest bara att ni, som jag inte hunnit prata med än, skulle få veta hur det gått. Vi hörs snart igen!


The Nordic Championships 2011 - Stjarnan-Ármann (Mixed)

FimleikaBOMBA! är avklarad, strumpbyxorna inhandlade, minneskortet till kameran är uttaget ur datorn, packlistan avprickad och tävlingskänslan börjar infinna sig! NM 2011, YES!

Efter en dag med sista-minuten-fix inför kvällens genrep med mixlaget, döpt till FimleikaBOMBA! är det nu inte alls många timmar kvar tills vi väl står där på Keflavik Airport i våra blåa jackor och väntar in planet som ska ta oss till Oslo. För er som inte alls hängt med är det alltså på lördag det gäller, det är då de Nordiska Mästerskapen i truppgymnastik 2011 går av staplen i Larvik, Norge. Det är då den här höstens slit tar plats på tävlingsgolvet och det är då vi verkligen ska visa vad vi går för! För kör vi som vi kan så kan det gå bra. Riktigt jävla bra. Det visade vi i alla fall idag under genrepet. Let's do this! TEAM AWESOME!

På länken nedan kan ni som är intresserade följa en WEBB-TV sändning av tävlingen under hela lördagen.
http://www.gymogturn.no/teamgym2011/webtv/Sider/default.aspx

Tidsschemat ser ut som sådant:
11:10 Öppningsceremoni, 11:30 Mixtävling, 14:30 Damtävling, 17:30 Herrtävling + Prisceremoni

Sådana här proppfyllda garnhyllor är det i nästan varje stor matbutik här på Island, i alla fall på många av dem. Och de går åt, varenda garnnystan. Jag vet inte om det är turister som passar på att bygga upp ett lager där hemma eller om det faktiskt är de inhemska islänningarna som själva står för konsumptionen. Vad jag i alla fall vet är att jag själv har tömt åtminstone 5 sådana här hyllor under tiden då jag har varit här.

Överproduktion kanske många av er tänker. Föreställ er då att det finns mer får än människor här på ön.

Jaja, en vecka för sent eller två, vad spelar det för roll. Här ska ni i alla fall få se lite bilder från turen vi gjorde när jag hade besök här i på ön för ungefär två veckor sedan, torsdagen den 13 oktober. Att det redan har gått två veckor känns lite underligt. Man vet om att det har gått så lång tid men det känns snarare mer som en vecka, inte två. Tur är väl det. Hoppas resten av tiden går lika snabbt. Eller ja, känns lika snabb.

Hur som helst, tillbaka till resan. Dagen beräknades dra igång runt klockan åtta på morgonen, vi kom iväg vid tio. Det spelar tydligen ingen roll hur mycket jag verkligen försöker, jag kommer alltid vara tidsoptimist. Nu spelade det ju visserligen ingen roll just den där dagen, vi kom ju iväg tillslut och hann med att se det vi skulle, inklusive en del pauser, men ändå. Någon gång måste jag ju lära mig. Tur att vi var två.

Nåväl, Gyllene Cirkeln var det alltså. Så här gick det till: Först åkte vi förbi Kerið på vägen till Gullfoss, sen bar det av till Geysir och sen slutligen åkte vi till Þingvellir innan det slutligen bar av hemåt igen. En heldag men alldeles för mycket matsäck, alldeles för lite solsken, alldeles för mycket regn, alldeles underbart sällskap, och alldeles lagom mycket med andra turister. Häng med så ska ni få se!

Kerið, uttalas ungefär som "Kerith" på isländska, är en död vulkan som är ruskigt svårt att storleksuppskatta, både i verkligheten och på bild. Man tror nämligen att man kan uppskatta hur stora/små stenarna nere vid vattenkanten är men man vet inte säkert förrän någon väl står där nere och hoppar förgäves för att nå toppen på en av stenarna. Ingår egentligen inte i det som kallas den Gyllene Cirkeln men är ändå väl värt ett stopp.


Kerið.

Kerið.

Namnet på vattenfallet Gullfoss uttalas nästan som "Guttlfoss" på isländska och är en av de största turistattraktionerna här på ön. Under sommartid strömmar det förbi ungefär 140 m³/s men under vintertid halveras strömmningen nästan, till 80m³/s, om man ska tro Wikipedia. Oavsett så är det i alla fall riktigt mäktigt att se det på plats. Jag har bara alltid väldigt svårt att föreställa mig att det aldrig slutar forsa vatten där. I samma stund som jag skriver det här och i samma stund som du läser det här har det redan hunnit rinna förbi tusentals kubikmeter vatten, och det slutar inte. Aldrig. Hur coolt är inte det?!


Gullfoss.


Gullfoss.


Gullfoss.

En av de mest "fördomsfulla" frågor jag brukar få av folk som får veta att jag bor på Island brukar vara "har du badat i någon sådan där gejser?". För det första: den "riktiga" Geysir är idag död, det vill säga att den för tillfället inte får några utbrott längre och för det andra så är det kokande vatten som skapar dessa naturfenomen som blivit uppkallade efter just, the one and only, Geysir. Idag är det bara gejsern Strokkur som är aktiv på Island, men den är verkligen inget att gnälla över. Låt oss dock gå till botten med detta.

Geysir, som från början egentligen är namnet på en av Islands största gejsrar, har fått ge namn åt detta naturfenomen som bland annat även går att finna i USA, på Nya Zeeland och i Chile. Själva fenomenet uppstår bara på ytterst få platser runtom jorden på grund av alla förutsättningar som måste uppfyllas. I stort sett går det till så att vatten värms upp till kokpunkten i ett hålrum i bergsgrunden, för att sedan slungas upp, tiotals meter, i luften efter en explosionsliknande reaktion. Hela grejen är ganska underligt, men det är så sjukt mäktigt att se i verkligheten. Hundratals liter kokande vatten som slungas upp i luften med jämna mellanrum.

Så, för står ni nu varför jag inte har badat i någon utav dessa?

Islands en gång största gejser, som hette just Geysir, har i dag slocknat och idag är det istället gejsern Strokkur, belägen precis intill, som är den mest aktiva och mest turistvänliga gejsern. Däremot används fortfarande namnet Geysir i vardagsmun som ett namn på hela området men i själva verket är det alltså bara en utav dessa gejsrar som egentligen gett namn åt det hela.


Geysir.


Geysir.


Geysir.


Geysir.


Geysir.


Geysir.


Geysir.


Geysir.

Þingvellir uttalas ungefär som "Thingvettlir" på isländska och är det galet häftiga naturfenmenet där den europeiska kontinentalplattan går ihop med den amerikanska kontinentalplattan. Ni som följer min blogg vet att jag var här en gång tidigare i somras, med Andreas och Ágústa, och där går det även att se fler bilder från platsen. Bilderna från denna dagen består mest av imma på linsen på grund av allt regn så jag skulle rekommendera er att kika in på de andra bilderna om ni vill se mer.

Skillnaden på trippen den här gången och den i somras är dock att vi även traskade iväg för att se det här häftiga vattenfallet, på bilderna nedan. Jag vet inte om det bara är jag, men när man står där mitt bland sprickorna nedanför bergsplattan så förstår jag inte var vattnet kommer ifrån, eller rättare sagt, jag har svårt att föreställa mig att vattnet inte bara sprutar ut från bergskanten utan faktiskt kommer någonstans långt ifrån. Man känner sig så liten och obetydlig när man står och beskådar naturfenomen som detta. I alla fall jag.


Þingvellir.


Þingvellir.


Þingvellir.

Dag ett, av två, är avklarad av helgens tävling, Haustmót, här på Island. Och ser ni vilken färg det är på medaljerna runt halsarna? GULD. Två guld till Stjarnan i form av Juniorerna, som gjorde en strålande insats med sitt nya fristående, och vårt ena seniorlag. Stolt är vad jag är! I morgon är det dags för minisarna, ungdomstjejerna, killagen, seniortjejerna och mixlaget att inta tävlingsgolvet. Håll tummarna för oss!

I väntan på det längre inlägget om förra veckans äventyr får ni här en ny bild att beskåda tills dess. Kan dessutom påpeka att detta rinnande vatten som ni ser på bilden var varmt. Riktigt varmt. Inte kokande men ändå såpass varmt att man inte ville ha fingrarna i det allt för länge. Ruskigt skönt att värma sig fingrarna i efter en dag på resande fot i regn, kyla och vind.

Jag vet att jag inte skrivit mycket under senaste veckan men den här gången har jag faktiskt en mycket bättre ursäkt än annars. Den här veckan hade jag nämligen finbesök hemifrån Sverige här på ön. Ett mycket efterlängtat och, så här i efterhand, mycket lyckat sådant. Nu börjar nedräkningen tills julledigheten om några veckor. Håll utkik efter fler bilder och lite mer text under veckan.

Jag tillsammans med Peter, Kata och Stefán under gårdagskvällen.

Igår var det så dags för årets Árshátið med Stjarnans seniorfolk. Detta efter en veckas arbete med allt möjligt. Vanliga ordinarie jobbet som tränare, koreografering till 4 olika lag och tre mornar av filminspelning tillsammans med Peter och Alice. Gårdagen, då filmen skulle visas, började med en morgonträning med mix laget kl 06:00 sen var det dags för intensivt klippande av vår film som skulle visas på kvällens fest. En snabb trip till den isländska motsvarigheten till McDonald's och sen snabbt hem för att duscha och göra sig i ordning inför kvällens fest.

Och vilken fest det blev! Supergod mat, massvis av utmärkelser och en efterrätt som påminde ruskigt mycket om den svenska klassikern "glassbåt". Filmen vi hade spelat in gjorde succé (ni ska bara veta hur nervösa vi var innan, att ingen skulle förstå vår humor), roliga lekar avlöste varandra och snart var den riktiga festen igång. En sjukt lyckad och härlig kväll med underbart folk!

Ni som följt min blogg ett tag borde vid det här laget vara realtivt medvetna om vad en Bragðarefur är för något. Om ni inte minns så har det med glass att göra. Glass, som för att göra det enkelt för mig, kan beskrivas som en Isländsk uppgradering av den internationella kändisen McFlurry. "Jaha, lite mjukglass med resterna av gammal Daim och Smarties" tänker ni. Nej. Här får man först välja vilken storlek på glassen man vill ha och sedan även vilken glassmak att blanda med. Själv föredrar jag den så kallade gamla glassen. Glass gjord på mjölk istället för grädde. Sen får man även välja tre ingredienser att blanda med. T r e. Med allt från frukt, choklad och såser till kokos, godis och O'Boy-pulver. jag lovar er, man blir som ett litet barn när det väl är dags att välja. Sen att hela kalaset kostar mellan 700-780 kr kanske känns sådär men har man då turen, som jag hade igår, och får en övergenerös tjej bakom kassan så blir den "lilla" glassen kanske plötsligt dubbelt så stor som man från början beställde. Ja, glassen på bilden är den minsta möjliga valbara storleken. Crazy.

Dagarna går snabbare än vad jag någonsin varit med om innan. Jag tyckte nyss att jag åkte tillbaka till Island efter sommaren hemma i Sverige. Eller ja, i alla fall för 2-3 veckor sen. Det slog mig precis att det har gått 5 veckor sen jag kom tillbaka. 5 veckor och 2 dagar.. Vad hände?

Hur som helst, dagarna går i ett. Det är massor som måste fixas och nya grupper kommer nästintill varje dag. En av de absolut roligast nya grupperna är ett gäng småtjejer i åldrarna 7-8 som går i något som kallas "Dansgymnastik". Föreställ er ett gäng tjejer som inte vet något roligare än att stå framför en spegel med bra musik i stereon. Det flyger armar överallt, benen sprätter åt alla håll och de snurrar runt utan någon som helst kontroll. De älskar all musik, oavsett genre och de älskar om inte annat i alla fall att se sig själva i spegeln när de släpper loss. Sorry, men någon roligare grupp kommer det bli svårt att hitta. Här har jag verkligen en av höstens roligaste utmaningar som jag ser sjukt mycket fram emot att få fortsätta jobba med.

Ja, sen stretchar jag en hel del också med alla grupper. Spagat på höger ben har jag oftast kommit ner i (vilket ni såklart även får bildbevis på i form av bilden ovan), vänster kom jag ner i igen för första gången på säkert 6 år sedan förra veckan. Splitt är det dock en bit kvar på. Men jag har blivit lovad att få ringa i "första-gången-bjällran" så fort jag kommer ner. Så nu vet ni vad jag kommer göra om dagarna.

Big up!

Idag var det otroligt nog dag två som innefattade ledighet och strålande solsken. Som om inte det vore nog var det dessutom varmt. Kan ni förstå det!? Ledighet, solsken, värme.. på Island! Chansen att de tre sakerna ska slå in på en och samma dag är nästintill obefintlig om jag känner mitt Island rätt. Fast nej, där var jag egentligen inte speciellt rättvis.. Maxtemperaturen på ön har faktiskt en gång uppmätts till 29 grader. Tragiskt nog aldrig tagit steget över 30 garder.

Jag är nog bara lite confused, that's all. Jag hade räknat med att komma tillbaka till ett kallt och regnigt (inte minst blåsigt) Island, där jobbet tryckte på utanför sovrumsdörren och så välkommnas jag av en av det här. Sol. Värme. Ledighet. Just nu känns livet faktiskt ruskigt lätt att leva.

Därför, bestämde jag mig idag för att det var dags att pallra sig upp ur sängen, stänga av datorn där det i timtals rullat avsnitt av Dexter och ge mig ut på en promenad i Hafnarfjörður tillsammans med Alice. Jag kände i alla fall att jag var tvungen att lära känns mitt område där jag bor. Det är ju trots allt, för tillfället, mitt hem!

Så där ja gott folk, nu har det blivit hög tid till att visa er bilder från lördagens utflykt till bland annat Þingvellir tillsammans med Andreas och Ágústa. En sevärdhet ungefär 5 mil utanför Reykjavik där den Amerikanska och den Europeiska kontinentalplattan går isär. För oss vanliga svenssons känner vi mest till det från filmatiseringen av Ronja Rövardotter i form av Helvetesgapet. Ni vet de två gigantiska lodräta bergsväggarna som reser sig upp ur marken. För det är så det är, Island är fortfarande ett växande land. Man brukar säga att ön växer runt 2 centimeter per år men jag har däremot även fått veta att om en av de största vulkanerna, som fortfarande är relativt aktiv, slocknar räknar man istället med att Island kommer sjunka. Så ja, nu håller vi tummarna för att det inte ska inträffa.

Nåväl, utflyktens huvudmål var som sagt Þingvellir men som tur var hade Ágústa, den enda islänningen som var med på trippen, lite andra planer för oss hur vi skulle ta oss dit än vad det först var tänkt från början. "En omväg" skulle säkert vissa kalla det men nej, inte om ni var med på plats. Första målet var att åka och titta på källan till Reykjaviks varmvatten och ja, jag tänkte precis som ni gör nu: "Varmvattenverk, what!?". Då är det dock hög tid att tänka om för resan dit var något av det mäktigaste jag varit med om hittils. Efter att ha åkt kilometer efter kilometer på stora plana fält och följt efter milslånga vattenrör började vi äntligen närma oss bergen. Efter det tog det inte lång stund innan jag var totalt jävla såld. Föreställ er smala vägar som slingrar sig upp och ner bland bergen genom dalar och upp över bergstoppar. Man kände sig nästan som en liten leksaksbil i ett fantasiland gjort av trolldeg som en 5 åring knådat ihop en eftermiddag på dagis. I en backe utbrast vi även i ett spontant "åh jävlar" när vi efter ett krön insåg att det nu bara bar av utför, ner på en smal väg, längst ner i den gröna dalen. Upp och ner, höger vänster, ner, vänster, ner höger, upp, ner, höger, vänster, upp.. stopp! Ungefär så gick bilresan till.

Väl framme vid utkikspunkten ovanför värmeverket slogs jag återigen av faktan som enkelt nog ser ut så här: Carolina Sturk, du bor på Island. Jag har fortfarande, som ni kanske märker, väldigt svårt att ta in det. Där står man alltså, högst upp på ett berg och kikar ut över Reykjaviks energi- och varmvattenverk med bergstopparna i bakgrunden och en av Islands största sjöar samt glaciären Langajökull längst bort i horisonten. En sjö som tydligen är som störst under under sommarhalvåret då den växer till sig av smältande glaciärvatten.





Resten av bilturen, med målet mot Þingvellir, skedde jämsides med sjön som gick att se i bakgrunden från utsiktsplatsen. Små, små sommarhus placerade antingen vid nederkanten av bergen eller längre ner mot sjön, gömda bakom små buskar eller kullar. Träd är fortfarande ingen vanlig historia här på ön. Däremot är tydligen får det. Får som i det här fallet gick fritt inom gigantiska områden där vi även körde igenom med bil. Jag kan lova er att jag blev ganska paff när jag såg första fåret med sina lamm lulla omkring precis vid vägkanten och käka gräs. Där snackar vi om frihet.





Så kom vi då äntligen fram till resans huvuddestination: Þingvellir. Ett mäktigt bergsfenomen där man faktiskt kan se två kontinentalplattor skjuta ifrån varandra. Eller ja, se och se, det sker ganska sakta men säkert om man säger så. Ni vet de vanliga ordspråken, det är ungefär som att titta på när gräs växer eller när målarfärg torkar, fast en aning långsammare ändå. Detta är ialla fall idag ett fenomen som är listat hos UNESCO som ett världsarv för oss människor att ta tillvara på i framtiden och det förstår man verkligen när man går där i sprickan bland alla andra turister och yrt tittar upp för bergsväggarna. Helt klart något för er att besöka om ni planerar att besöka Island någon gång i framtiden.







Min kunskap om Island växte något enormt under denna resan. Jag fick bland annat lära mig att det var där, på kullen i Þingvellir, som världens första parlament tog form, att ordförande fick i uppdrag att lägga alla lagar på minnet och sedan föra dem vidare muntligt då det vid denna tidpunkt inte existerade något isländskt skriftspråk och att en av dessa män, en man vid namn Þorgeir Þorkelsson, var den som runt år 1000 bestämde att Island som land skulle överge sin dåtida asatro och istället övergå till kristendomen.

Utöver allt som står skrivet ovan fick jag även smaka på smält galciärvatten på två olika ställen, kika in i en av de minsta kyrkorna jag någonsin sett, kasta lyckopengar i kristallklart vatten, se otroligt stora fält med blåa lupiner, lära mig hur sortering av de frigående fåren går till och åka förbi en isländsk nobelpristagare i litteraturs hus. En, helt klart, minnesvärd dag!

3 dagars ledighet börjar märkas. Utflykt efter utflykt. Sevärdhet efter sevärdhet. Idag var det dags för en tur till Þingvellir med Andreas och Ágústa med ett stopp vid Reykjaviks energi- och varmvattenverk. Lägg därtill sedan till lite solsken, isländsk historia och en sipp glaciärvatten på det så har ni en riktigt bra dag.

Jag har dock just nu lite bråttom så jag får tyvärr be er kika in i morgon igen så lovar jag att lägga in mer bilder och text tills dess. Det finns nämligen en hel del fina bilder från dagen. Nu börjar det bli dags att ladda om inför kvällens djamm och i morgon är det hög tid att börja packa resväskan till Italienresan som startar på måndag. Så ja.. Sjáumst!

Idag är det den 17 juni vilket med andra ord även betyder Islands nationaldag. Därför blev det efter dagens utomhusuppvisning ett litet impuls-kulturrace på eftermiddagen. På vägen hem från lunchen svängde vi nämligen hastigt in till en park, som visade sig vara den "kända" Bonsaiparken i Hafnarfjörður. Tråkigt nog fick vi bara syn på ett träd, som dessutom stod gömt bakom en jämförelsevis stor sten och var inhägnat bakom ett 2 meter högt galler med videoövervakning. Kul. Det gick inte ens att få det på bild. Efter parkbesöket blev det även dags för en sväng in på Hafnarfjörðurs Vikinga festival. En festival med marknad, mat och skådespel som pågår under 3 dagar nere i hamnen. Inte så värst stor men ruskigt kul ändå. Jag vet inte riktigt vad det var men det kändes ändå ganska speciellt att traska runt där i inhägnaden bland vikingar och känna doften av nygrillat lamm och tjära. Tänk att det faktiskt var så här Island såg ut en gång i tiden.

Igår var jag tillsammans med Ásgerður, Heather, Katrín Sara och Andreas på en efterlängtad 3-timmars river rafting tur i Hvítá, en fors med rent glaciärvatten från glaciären Langjökull. Tråkigt nog blev det inte en enda bild från äventyret. Innan vi åkte iväg blev det nämligen plötsligt väldigt bråttom med påklädning av våtdräkter och genomgång av resan, i båten hade jag aldrig att planerat ta med mig kameran oavsett och efteråt sa kroppen bara "duscha, basta, heta pottan!". Så, sorry folket, ni får helt enkelt bara kika på filmen ovanför. Det är exakt samma tur som vi var på idag men inte i närheten så mycket folk. 2 halvfulla båtar, 8 grader varmt i luften och någonstans runt 10 grader varmt i vattnet. Ett sjukt häftigt äventyr som jag på morgonen vaknade skräckslagen till men som sedan utbyttes mot en riktigt kraftig mersmak. Så därför börjar planer på en fetare tur i höst redan ta form.

Bara att ta sig till utgångspunkten för äventyret var en upplevelse i sig. Lite drygt en och en halv timmes bilresa genom Islands storslagna natur är nog med utflykt för mig. Som jag säkert sagt förut ser man flera mil och runt omkring en är det alltid fullt med berg i alla möjliga former att titta på. Att man sedan hela tiden åker förbi gigantiska hagar med islandshästar är också något som får mig att bli lycklig i hela kroppen. Om jag var häst skulle jag definitivt vilja bo på Island och få leva precis som de gör. Nästintill oändligt med mark, frisk luft, och rent vatten. Det är därför en speciell känsla jag fylls med när jag ser en islandshäst stå där med fladdrande hår och i den ständinga islandsvinden och kika ut över landskapet. Lycka. Att vi däremot åkte förbi en hage där det låg två hästar på marken som verkligen såg döda ut gjorde att det högg till i hjärtat. "Are they dead!?" utbrast jag. "Nei nei. þau eru bara að tjílla!" Phu! Inga döda hästar, bara lata isländska hästar.

Nåväl, bilresan dit gick bra och trots den oändliga resan på en ytterst ojämn grusväg lyckades vi komma fram oskadda. Till min stora förvåning men också glädje var dessutom några av killarna i crewet som jobbade på "farmen" svenskar och oavsett om den mesta kommunikationen ändå skedde på engelska var det kul att få höra lite vardagssvenska, speciellt sådär långt in i landet.

Trä på sig en blöt våtdräkt kändes sådär och ett par fattenfyllda våtskor var dessutom snäppet värre. Dock värmdes vattnet som läckte in i dräkten upp realtivt snabbt så den förväntade kylan uppstod aldrig riktigt. Efter första kraschen in i en av svallvågorna i forsen vande sig kroppen snabbt och lite iskallt vatten på låren vara bara en piss i havet i slutändan. Ett stopp vid en klippavsats för att hoppa ner i forsen gjordes därför i god tro om tankarna gick mest i banor som "äsch, så farligt kallt kan det ju inte vara". Då ska jag säga er att chocken som uppstår i nedslaget till 10 grader kallt vatten är riktigt obehaglig. Speciellt när du vet att du landar i en realtivt vild fors och att du måste se till att simma tillbaka själv för att slippa flyta iväg från gruppen. Att det dessutom blir ruskigt svårt att andas i kallt vatten känner nog de flesta av er till.

Utöver detta var det mest glidande i forsen och ett fåtal drag med paddeln som gällde. Runt om de två rafting-båtarna cirkulerade det även en del kanoter från samma crew. I en av dem satt det även, till er information, en kille med en sjukt trogen labrador som vi plöstligt såg klättra upp så nära han bara kunde i famnen på sin husse efter att ha blivit dränkt i en del av forsen. Den synen, gott folk, utsrålade bara ren kärlek mellan en hund och en människa!

I helhet gick turen gick smidigt och vi lyckades hålla båten upprätt under hela turen. I slutet genomfördes även en del lekar där samarbetet skulle sättas på prov. Och ja, det var då jag fick känna på hur det var att ramla ur båten. Eller ramla och ramla.. snarare släppt och meddragen ner i vattnet. Kallt, men inte i närheten av samma panikkänsla som när vi hoppade från klippavsatsen.

Väl tillbaka till "farmen" åkte alla blöta kläder av för att sedan kunna rusa till duschen, bastun och "heta pottan" och återfå lite värme innan det var dags att börja dra sig hemmåt igen. Ett stopp på en restaurang vid vägen gjordes och ytterligare ett stopp på vägen fick göras när det kom en helt flock med islandshästar springandes över vägen, vallandes av två ryttare på varsin häst vid sidan om. Det här är island i alla sin glans!

Förstår ni friheten!? Idag är andra dagen i rad som jag är ledig och i morgon väntar ytterligare en ledig dag. Tre lediga dagar i rad! Det har aldrig hänt sedan jag flyttade till Island för 7 månader sedan. Efter gårdagens valsafari bar det därför av hemmåt en snabbis för att vila upp sig och sova bort sjösjukan i form av ett ruskigt svajigt huvud. Därefter drog kvällen igång ganska snabbt som vanligt när man är ute i dålig tid. Vilket händer ganska ofta här nu för tiden.

Idag, efter lite utvärderande, insåg jag till min lycka att gårdagen var en av de roligaste utekvällarna på länge. Fast på ett lite annorlunda sätt än vanligt. Ingen dans, ingen evighetslång kväll ute bland barer och klubbar och ingen uppdrucken lön downtown. Jag gör väl som vanligt antar jag, sammanfattar kvällen i ett stycke, så att jag i efterhand ska kunna komma ihåg både små som stora detaljer från kvällen och för att ni ska få ett humm om kvällen:

11°C, Mojitos, Passõa, "dit-lurad" skjuts för att hämta upp gänget, förflyttad impulserad förfest, tappa kamaren i golvet, Eymundssons källaringång, "dra" in alla på Vegamót, lagfoton, Sólon, "chicken", hoppa över staketet till b5, plöjas ut av vakten, strosa ner till Hresso, panikartad blick när 4 inte är nog för 5, öl, livemusik, Kings of Leon - Sex On Fire, korv på 10-11, ragga taxi utanför Hlölla, trängas i taxi till efterfest i Gravarvogur, lektion i kameraanvändning, stapla tomburkar, träffa en gammal "elev", "Carolina..? Det är ju du.. Hey, det är hon!", låna ut mobilen, soffhäng, beskåda ett parti schack, inse i taxin att Grafarvogur ligger jävligt långt borta och dessutom på helt andra sidan av Reykjavik, krascha på soffa, klämma tån i strumpbyxorna, vakna pigg och glad.. till skillnad från andra.

Ja, en kort men intensiv kväll i och med att de flesta ställena stängde klockan 03.00 störde mig faktiskt inte så mycket. Mer tid till efterfest, utan att komma hem senare än vanligt. En sjukt härlig kväll och kul att träffa nytt folk!












Bild tagen av Katrín Pétursdóttir.

Igår var det så äntligen dags för valsafarin tillsammans med Ásgerður och hennes vän Heather från USA. Utflykten varade i ungefär 2-3 timmar och vi lyckades faktiskt skåda en hel del valar (främst i form av en så kallad minky whale), delfiner och en stackars enstaka puffin (som jag däremot själv lyckades missa). Utöver det var det mest fåglar som cirkulerade runt båten och därför innehöll minneskortet på kameran mest bilder på fiskmåsar, vilket jag insåg när jag skulle lägga in dem i datorn. Nåja. En utflykt till havs och att lyckas komma bort från ön en liten stund var ändå en upplevelse i sig.

Visste ni förresten att späckhuggaren Keiko, som hade huvudrollen i filmen Rädda Willy (1993), fångades in i havet utanför Island? Det går även vissa rykten om att han senare i livet, när han återigen blev frisläppt efter ungefär 19 år i fångenskap, brukade hålla till nere i hamnen i Hafnarfjörður innan han senare simmade vidare till Norge för att spendera sina sista år i frihet.

Under gårdagens tur fick jag även lära mig att ett gott tecken på att förhoppningsvis få se en val är att studera hur fåglarna i området beter sig. Detta på grund utav att både fåglar och valar äter fiskar och därför gärna söker sig till större fiskstim. Så, aktsamma fåglar, cirkulerandes inom ett visst område, betyder i många fall även en möjlighet att få syn på val. Att en val dessutom oftast bara går upp 3-4 gånger var 20:e minut för att andas och att de har förmågan att sjunga i ett dygn i sträck var också något jag lärde mig.

Trots att valarna inte gärna hoppar, blåser vattenfontäner eller ligger och flyter jämsides med båten var ändå valsafarit en utflykt som var värd varenda krona. För att faktiskt få att se vilda valar simma fritt i havet utanför Island var ändå ruksigt mäktigt i sig och det är så skönt att se en så pass orörd plats där de faktiskt kan leva skyddat i lugn och ro. Jag kanske är lite extra känslig när det gäller sådan här med djur och natur men det är verkligen stunder som dessa som får en att må bra inombords!


Den isländska flaggan gör sig faktiskt ruskigt bra mot det isländska landskapet.


Jag och Heather försökte hålla oss kvar på båten i motvinden.












Ásgerður och jag i solskenet.


Reykjavik.


Hamnen i Reykjavik.


Operahuset Harpan.


Hellre ett foto på en död uppstoppad puffin än inget foto alls.

Idag är det så förhoppningsvis dags för den efterlängtade valsafarin. På sin hemsidan skriver företaget "Vädret är ganska galet idag, regn, sol, moln, regn, men inte för blåsigt för oss, så alla turer går enligt schemat!". Igår blev turen inställd på grund av vädret men idag verkar det alltså som att det ska gå. Om jag är taggad? Oja. Kameran är laddad, regnkläderna framplockade och matsäcken är nedpackad. Let's go whale watching in Iceland!