Så där ja gott folk, nu har det blivit hög tid till att visa er bilder från lördagens utflykt till bland annat Þingvellir tillsammans med Andreas och Ágústa. En sevärdhet ungefär 5 mil utanför Reykjavik där den Amerikanska och den Europeiska kontinentalplattan går isär. För oss vanliga svenssons känner vi mest till det från filmatiseringen av Ronja Rövardotter i form av Helvetesgapet. Ni vet de två gigantiska lodräta bergsväggarna som reser sig upp ur marken. För det är så det är, Island är fortfarande ett växande land. Man brukar säga att ön växer runt 2 centimeter per år men jag har däremot även fått veta att om en av de största vulkanerna, som fortfarande är relativt aktiv, slocknar räknar man istället med att Island kommer sjunka. Så ja, nu håller vi tummarna för att det inte ska inträffa.

Nåväl, utflyktens huvudmål var som sagt Þingvellir men som tur var hade Ágústa, den enda islänningen som var med på trippen, lite andra planer för oss hur vi skulle ta oss dit än vad det först var tänkt från början. "En omväg" skulle säkert vissa kalla det men nej, inte om ni var med på plats. Första målet var att åka och titta på källan till Reykjaviks varmvatten och ja, jag tänkte precis som ni gör nu: "Varmvattenverk, what!?". Då är det dock hög tid att tänka om för resan dit var något av det mäktigaste jag varit med om hittils. Efter att ha åkt kilometer efter kilometer på stora plana fält och följt efter milslånga vattenrör började vi äntligen närma oss bergen. Efter det tog det inte lång stund innan jag var totalt jävla såld. Föreställ er smala vägar som slingrar sig upp och ner bland bergen genom dalar och upp över bergstoppar. Man kände sig nästan som en liten leksaksbil i ett fantasiland gjort av trolldeg som en 5 åring knådat ihop en eftermiddag på dagis. I en backe utbrast vi även i ett spontant "åh jävlar" när vi efter ett krön insåg att det nu bara bar av utför, ner på en smal väg, längst ner i den gröna dalen. Upp och ner, höger vänster, ner, vänster, ner höger, upp, ner, höger, vänster, upp.. stopp! Ungefär så gick bilresan till.

Väl framme vid utkikspunkten ovanför värmeverket slogs jag återigen av faktan som enkelt nog ser ut så här: Carolina Sturk, du bor på Island. Jag har fortfarande, som ni kanske märker, väldigt svårt att ta in det. Där står man alltså, högst upp på ett berg och kikar ut över Reykjaviks energi- och varmvattenverk med bergstopparna i bakgrunden och en av Islands största sjöar samt glaciären Langajökull längst bort i horisonten. En sjö som tydligen är som störst under under sommarhalvåret då den växer till sig av smältande glaciärvatten.





Resten av bilturen, med målet mot Þingvellir, skedde jämsides med sjön som gick att se i bakgrunden från utsiktsplatsen. Små, små sommarhus placerade antingen vid nederkanten av bergen eller längre ner mot sjön, gömda bakom små buskar eller kullar. Träd är fortfarande ingen vanlig historia här på ön. Däremot är tydligen får det. Får som i det här fallet gick fritt inom gigantiska områden där vi även körde igenom med bil. Jag kan lova er att jag blev ganska paff när jag såg första fåret med sina lamm lulla omkring precis vid vägkanten och käka gräs. Där snackar vi om frihet.





Så kom vi då äntligen fram till resans huvuddestination: Þingvellir. Ett mäktigt bergsfenomen där man faktiskt kan se två kontinentalplattor skjuta ifrån varandra. Eller ja, se och se, det sker ganska sakta men säkert om man säger så. Ni vet de vanliga ordspråken, det är ungefär som att titta på när gräs växer eller när målarfärg torkar, fast en aning långsammare ändå. Detta är ialla fall idag ett fenomen som är listat hos UNESCO som ett världsarv för oss människor att ta tillvara på i framtiden och det förstår man verkligen när man går där i sprickan bland alla andra turister och yrt tittar upp för bergsväggarna. Helt klart något för er att besöka om ni planerar att besöka Island någon gång i framtiden.







Min kunskap om Island växte något enormt under denna resan. Jag fick bland annat lära mig att det var där, på kullen i Þingvellir, som världens första parlament tog form, att ordförande fick i uppdrag att lägga alla lagar på minnet och sedan föra dem vidare muntligt då det vid denna tidpunkt inte existerade något isländskt skriftspråk och att en av dessa män, en man vid namn Þorgeir Þorkelsson, var den som runt år 1000 bestämde att Island som land skulle överge sin dåtida asatro och istället övergå till kristendomen.

Utöver allt som står skrivet ovan fick jag även smaka på smält galciärvatten på två olika ställen, kika in i en av de minsta kyrkorna jag någonsin sett, kasta lyckopengar i kristallklart vatten, se otroligt stora fält med blåa lupiner, lära mig hur sortering av de frigående fåren går till och åka förbi en isländsk nobelpristagare i litteraturs hus. En, helt klart, minnesvärd dag!