Så här pigg och glad var jag igår morse när jag kom till hallen! I alla fall i ungefär 2 timmar, sen kom trötthetsbomben som varade i ungefär 5 timmar innan jag sedan piggnade till lite igen under kvällen. För er som inte har en aning om vad bilderna handlar om så är det alltså detta som är min nuvarande arbetsplats, gymnastikhallen i Ásgarður.

Bilderna togs igår morse, precis innan jobbet drog igång. Ett jobb som resulterade i världens krampträningsvärk i ryggen idag. Vi fortsatte på friståendet och lyckades tydligen mest bara välja rörelser som gör att man måste jobba med magen/ryggen om vartannat för att hänga med. Svank, krum, svank, krum, svank, krum.. Det känns verkligen att jag rörde mig igår nu när jag ligger ner. Orkar man ens gå upp? En massage skulle verkligen inte sitta fel just nu.

Jodå, idag är det dags för första lektionen i det isländska språket här. Som jag har längtat! Just nu känns det nämligen inte som att jag har någon direkt koll på vilka ord det är jag använder, hur de stavas eller hur man egentligen ska bygga upp en mening. Jag känner mig i stort sett alldeles handikappad på isländska fronten här och för tillfället blir det därför mest engelska vilket känns skittråkigt nu när jag verkligen har världens chans att lära mig ett nytt språk. Därför ska det bli så himla skönt att få lite koll på läget om man säger så. Det slog mig nämligen igår, när det satte sig en dam i sätet bredvid mig på bussen, att jag inte ens vet hur man säger ”ursäkta mig” om jag nu till exempel skulle vilja komma förbi henne för att kunna gå av bussen före henne. Som tur var skulle hon gå av på samma station som mig så problemet löste sig ganska snabbt men jag tror dock att jag bör kolla upp denna fras ganska så snart ändå för jag vill verkligen inte framstå som en oengagerad invandrare här på ön som muttrar något dystert ”excuse me” så fort det är något.

Nej, nu är det dags att gå upp, slänga ihop lite gröt och sedan sätta lite fart på den här dagen. Dagarna bara rinner iväg så det börjar verkligen bli dags att ta vara på det här året nu. Nu är det ju bara ganska exakt 11 månader kvar tills det att mitt nuvarande kontrakt går ut, så det är verkligen hög tid att börja ta tillvara på dagarna här. För man får faktiskt inte glömma att det kommer spenderas en hel del dagar utanför Island här under vårterminen också, ganska exakt 44 dagar, det vill säga nästan ungefär en och en halv månad. Kolla:

21-25 april – Hemresa under Påsk för att hälsa på lite vänner och familj.
20-27 juni – Träningsläger i Italien med Juniortjejerna.
1-31 juli – Semester. Kommer troligtvis till största del spenderas i Sverige, men vem vet, en liten utlandsresa skulle säkert inte sitta helt fel då heller.

Ett soligt Reykjavik.

Nu har snön äntligen nått Island. Jag hade nästan gett upp förhoppningarna på att få se snö här på ön för några veckor sen. Det har småsnöat lite till och från nu i några dagar men det var först igår som den riktiga snön kom och la sig. Nu kanske det låter jättefint och som att det var små glittriga snöflingor som singlade ner från himlen och la sig i ett vitt glittrande täcke över marken.. då kan jag ju berätta för er att det var jättefel. 

Okej vi tar det från början. Till att börja med genomförde jag faktiskt mitt första hela träningspass igår i form av 3 timmars dansträning, lägg sen till en timmes dansträning med de små AG-tjejerna. Gårdagen bjöd alltså på sammanlagt 4 timmars träning för min del. Träningsvärk idag? Ja, jag ligger och krampar i sängen just nu. Jag vet dock inte om allt bara är träningsvärk, det blev nämligen en hel del brygga och bakåtböjning av ryggen i dansen igår plus en massa stretch för båda spagaterna och splitt. Så en del av värken jag känner idag är nog bara en ren "nybörjar"-feeling. Det var verkligen länge sen som jag rörde på mig såhär mycket och stretchar jag stenhårt en dag så känns det som att kroppen bara vill jävlas dagen efter. Idag känns det nämligen som att jag har sträckt varenda liten muskel i på insidan av båda benen. Men det var det värt. Kroppen måste härdas.

Hur som helst, efter min egen träning som slutade 22.00 var det snabbdusch och snabbfix i hallen som gällde för att sedan komma iväg till kvällens födelsedagsfirande så snabbt som möjligt. Ut genom hallen och ut i snökaoset. Springa till bilen 100 meter bort, slira med bilen på vägen. En resa som annars brukar ta ungefär 10 minuter med bil tog 20-30 minuter. Men det slutar inte där. En parkering brukar ju inte ta mer än 2-3 minuter. Igår tog det 30 minuter. Ja, ni läser rätt. I 30 minuter slirade vi runt på gatan och försökte få fäste med bilen, försökte komma på en bra lösning, försökte backa, försökte svänga, försökte köra framåt. Vi satt i stort sett fast när vi tillsut bestämde oss för att springa ut och putta bak bilen istället. Det luktade brända däck. Tillslut kom en man ut som bodde i närheten och erbjöd sig hjälpa oss. Hur snäll får man bli? Backningen gick på ett knyck och vi kämpade oss fram efter bilen i snön. På vägen bort får vi dessutom syn på ett pizzabud som var påväg därifrån och inser snabbt att han också kommer köra fast. Innan vi hinner tänka efter rusar därför plötsligt jag, Sonja och Alice mot pizzabilen och tar i för fulla muggar för att hjälpa det stackars budet i snön. Han måste ha blivit ganska förvånad över att det helt plötsligt stod 3 partyklädda tjejer i klackar bakom bilen och puttade på för att hjälpa honom fram. Som tack fick vi en blinkning. Dagens goda gärning!

När det så var dags att åka hem igen hade inte snöovädret lagt sig precis. I och med att det knappt finns några träd här på Island blåser vinden ganska fritt, och starkt. Detta resulterar i enorma snödrivor över hela ön som är nästintill omöjliga att knalla i. Vi lyckades dock på något vänster ta oss tillbaka til bilen och komma därifrån, slira vidare genom Reykjavik till en härligt egenpåhittat beatbox-slinga med Sonja i baksätet och klämma i till tonerna av Kings Of Leon - Sex On fire. Som om inte allt detta, och lite till, var nog.. vad tror ni vi får syn på när vi nästan var framme vid matbutiken? Jo några killar som uppfyllde en av mina störa drömmar ever. Åka pulka efter en bil! Japp det är sant. Mitt på vägen. Ett gäng killar hade tydligen någon gång under kvällen bestämt sig för att knyta fast en pulka i ett rep på bilens dragkrok och sedan klämma ner två pers i en pulka efter och ge sig ut på gatan. SÅ mycket snö var det. Jag förstod inte var alla plogbilar höll hus. Jag såg inte en enda under hela kvällen. Eller jo, det gjorde jag ju. Jag såg ju en på motovägen som hade skitit i att fälla ner plogen.

Idag väntar en liten trip till Smáralind med Sonja, det vill säga om båda rycker upp sig och sätter fart idag. Reykjavik strålar, solen är nästan framme, snöovädret har lagt sig och vi är lediga. Veckans enda lediga dag. Ut och ta vara på dagen! Sen är det ju Melodifestivalen ikväll. Lite svenska traditioner måste ju hållas.

Härligt liv. Alanya 2010.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag är ledsen för den urkassa uppdateringen här i bloggen men å andra sidan så bara rullar livet på här på ön. Jag var ju som sagt och dansade med universitetseleverna som utbildar sig till idrottslärare i måndags, kan jämföras med GIH ungefär. Vi skakade rumpa och rörde på höfterna konstant i ungefär 45 minuter och det verkade faktiskt som att de flesta tyckte att det var ganska kul. Inklusive dansarna, de taktlösa, fjortistjejerna, geek-killarna, handbollskillarna, fotbollsfolket och utbytesstudenterna från spanien i sina tajta t-shirtar och korta shorts. Oavsett om alla kanske inte kunde alla steg exakt så kunde jag ändå se en massiv rörelse i gruppen åt samma håll vilket var häftigt. 53 personer i blandade åldrar på ett litet dansgolv i en gymnastiksal i takt till frasen "I like the way, the way you shake your ass around me.."  Kan det bli härligare?

När jag först kom in i hallen blev jag nervös. När var jag nervös senast liksom? Det här är ju något jag kunnat länge. Trots det vände det sig ändå lite i magen när jag så ställde mig upp inför den sittande förväntansfyllda gruppen som var där för att lära sig och få lite inspiration, av mig. Jag öppnade munnen och hojtade: "Ok, listen up!" och nästan på en gång rann det mesta av nervositeten ur mig. Folk lyssande, folk var nyfikna och folk var intresserade att lära. Trots att vissa säkert insåg att jag var yngre än dem fick jag ändå den typ av respekt som jag trivs bäst med. Skön och avslappnad stämning där det faktiskt är okej att småprata lite och skämta omvartannat samtidigt som det är fullt fokus när det väl gäller. Sånt gillar jag!

En annan härlig grej, som man kanske inte alltid räknar med, var de spontana applåderna jag fick efter den improviserade uppvärmningsslingan och sen när själva danspasset var färdigt. Hur ofta händer det på en träning när man lär ut något nytt till gymnasterna? Aldrig. Fan, vad glad och nöjd jag blev! Ovsett om det bara var ren artighet så värmde det ändå lite i hjärtat. Det behövde jag.

Nåja, det var i måndags. Sen var det tisdag igår och onsdag idag och som vanligt har dagarna bara rullat på. Inget nytt, jätte originellt, som hänt. Förutom idag då kanske. Jag vet inte vad det var men jag lyckadesa faktiskt hålla mig på bra humör hela dagen och tålamodet med barnen vek inte en enda gång. Dessutom stannade jag även kvar en timme extra efter jobbet för att träna med mitt nya lag inför tävlingen. Vad har hänt? Varför var jag på så bra humör idag? Skumt. Lite tråkigt bara att knät inte alltid håller som jag vill. Just nu sitter jag därför med ett småsvullet knä i högläge över lite kuddar i sängen och skriver detta. Dags att ta hand om sig själv och knoppa in kanske? Ja. Hörs i morgon!