Efter ett sammanbrott igår lyckades jag återhämta mig tills idag och energin börjar infinna sig igen. Just nu sitter jag därför inne i Reykjavik och njuter av lite egentid på ett café. En milkshake, en smörgås och lugn och ro, bland lite nytt folk, ger bra förutsättningar för att komma framåt med mitt senaste teckningsprojekt. Nu ska jag passa på att njuta av timmarna innan dagens jobb drar igång. Hoppas allt är bra med er! Jag saknar er där hemma. Sjukt mycket.

Efter några veckors längtan efter att få sätta mig med pennorna igen var det så äntligen dags ikväll. Jag vet inte riktigt vad tanken bakom motivet är, så det får visa sig i slutändan. Det har dock redan visat sig att själva huvudidéen, som jag hade från början och som egentligen var det som fick mig att sätta igång överhuvudtaget, kanske inte var den bästa, så redan nu börjar bilden ändras från grundtanken. Nåväl, något ska det väl förhoppningsvis ändå bli i slutändan. Jag kan i alla fall säger er en sak; oavsett hur slutresultatet blir är det ändå sjukt kul att vara igång igen! Här ovan har ni en bild på vad jag åstadkom på lite drygt 2 timmar, och på hur lite plats det är på skrivbordet..

Idag, efter att det har snöat konstant i upp emot 48 timmar, mäter snödjupet på större delen av Reykjavik säkert upp emot 40-50 cm. Sen har vi dessutom alla dessa härliga snödrivor där snön packats ihop och samlats till en snöhög på säkert 50-80 cm och så får vi heller inte glömma alla snövallar intill vägarna, vid busshållplatserna som säkert mäter 80-110 cm. Nåväl, det är hur kul som helst med så mycket snö! Fint är det ju dessutom också.
Sen att alla bara tar dagen som den kommer och löser problemen så gott det går är ju bara för underbart och charmigt!

Människor samarbetar, man blir inte arg om bilen framför fastnar i uppförsbacken, man blir inte förbannad över att busschauffören sladdar i rondellen och man skrattar när man halkar på väg till mataffären. En helt stad i kaos men ändå en stor acceptans av kaoset. Fatta att folk faktiskt fortfarande, åtminstone en gång per år, bara accepterar att det ska på extra tröjor, kanske extra varmt underställ, täckbyxor, dunjacka, halsduk, mössa, vantar och snökängor innan man kan gå ut. Även om det så bara är för att ta en snabb sväng ner till mataffären för att köpa makaroner. Man suckar lite men gör det sedan ändå, bara för att man måste. Inget snack om att flytta till värmen, åtminstone inte från de som faktiskt fortfarande valt att bo kvar. Fatta att vi trots allt fortfarande är så pass många som valt att bo kvar i dessa länder som år efter år täcks av snö! Det är kärlek det.

Här nedan har ni lite bilder som jag kämpade mig ut i snön för att ta idag. Underbart väder, underbar miljö och underbart att få börja dagen med en gigantisk dos frisk luft. Hoppas ni gillar bilderna!

Reykjavik International Games 2012 - Stjarnan Seniors

Brudarna levererade i helgen. Riktigt jävla hårt. Och lägg då också på minnet att det här är precis i början på säsongen, vilket betyder att det ska finslipas ännu mer de nästkommande veckorna. Kan ju inte bli annat än AWESOME i slutändan!

Azealia Banks ft. Lazy Jay - 212

Den här låten på maxad volym och fet bas. Try it.

Efter lite drygt 2 veckors julledighet på hemmaplan i Sverige är jag nu, sedan en vecka tillbaka, återigen tillbaka här på ön. Bloggen har som vanligt blivit lidande då julledigheten bara försvann. Jag skämtar inte, men jag öppnade bara datorn 3 gånger under julen. En gång för att titta på säsongsavslutningen av Dexter, en annan gång för att lägga över en film på ett USB-minne och sen en tredje gång för att kopiera över alla Dexteravsnitten till en annan extern hårddisk. Det var min data-jul det. Roligare än så hade jag.

Jag började ledigheten med ett stopp hos pappa, farmor och farfar i Stockholm i två nätter med ett besök hos mina kusiner en av kvällarna. Som jag har saknat dem! Under min tid i Stockholm åkte tråkigt nog både farmor, farfar och pappa på en rejäl magsjuka så både jag och Emma försökte hålla oss undan så gott det gick, samtidigt som vi ändå försökte umgås så mycket vi vågade. GRATTIS till mig som då ändå, på hemvägen, också åkte på magsjukan. Med premiärspyan i rulltrappan på busscentralen. Helt själv. Kul att jag dessutom hade 2,5 timmes bussresa framför mig, att mannen bredvid busstoaletten ryggade tillbaka när jag kom springandes förbi honom för andra gången och att lukten inne på busstoaletten skull fått vem som helst att spy oavsett magsjuka eller inte. Kul hemresa. Verkligen.

Väj hemma i Örebro var det så dags för den klassiska 23e-december-shoppingen. Eller snarare mer "dagen innan julafton-chillet" vilket innebär att åka till Marieberg och strosa runt bland alla andra superstressade sista-minuten-shoppare. Sen kom julen som firades hemma med mamma, min syster och nytillskottet Nisse. Lika mysigt som vanligt. Sen rullade ledigheten vidare med juldagsfirande i Tranås, spelkväll i Adelöv, övernattning i husvagn, filmkväll med bästa vännerna, bio, mat, julgodis och mellandagsrea och allt sådant som hör mellandagarna till.

Nyårhelgen spenderades sedan i Stöten, där folket i backen fick nöjet att beskåda mitt comeback-åk efter en sisådär 5-6 års uppehåll. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och skidåkning, det är någon sorts skräckblandad förtjusning tror jag. Pulsen och adrenalinet drar igång riktigt hårt i backarna och jag tänker om och om igen; "aldrig mer.. aldrig mer.. ALDRIG MER!". Väl nere på platt-mark utbyts dock detta snabbt istället mot "en gång till!". 2-3 åk, fikapaus, 2-3 åk, fikapaus, 2-3 åk, middag. Tur att någon såg till att styra upp vår vistelse där uppe. En riktigt mysig helg där GPSen fick ut oss på en hel del små skogsvägar i skogarna, Wordfeud-matcher, god mat och framförallt underbart sällskap! Kunde nog inte ha blivit så mycket bättre.

Efter så pass många bra dagar hemma är det ju dock som sagt sjukt svårt att bara lämna allt bra som varit, packa ner alla saker i väskan, dra igen dragkedjan och sedan sätta sig på planet tillbaka. Massvis av tårar, som vanligt, blandas med glädje över att ändå ha haft en så pass bra julledighet på hemmaplan som jag hade men jag saknar verkligen att inte ha alla mina närmsta nära och lättillgängliga. Nåväl. Snart så.

Här får ni några få bilder från ledigheten. Varför tog jag inte fler bilder?


Provåkte pappas Segway.




Fick äntligen träffa familjens charmiga lilla nytillskott, Nisse.


Härliga vägbeskrivningar med GPSen, på väg upp till Stöten.


Vi fick dessutom sällskap i form av massvis av småknoddar bredvid vägen. En riktigt lång bit.


Snö, sol och skidåkning.