Idag var det dags för våruppvisningsshow nummer 2. Massvis med barn i en nedsläckt hall, dundrande Latibær-musik, panikplaner i sista minuten, improvisationsdans med barnen och roliga krascher väl upplysta av spotlights. Sen att man står där i samma outfit som under gårdagen med ditmålad mustasch och ögonbryn, uppsatt hår samt en instoppad kudde under linnet, bredvid Hannah som klätt ut sig till ett blåbär, när det för en gång skull traskar förbi en realtivt snygg isländsks kille var väl ändå bara för typiskt. Varför just idag?

Att killen sedan i sin tur gick runt i slimmade ljusblåa tights, korvskinns t-shirt, mössa, glasögon och mantel och kallade sig själv för Spartacus, medan han spände armmusklerna och showade för barnen, kanske jag ska skippa att nämna. Så var det med den flirten..

Showen rullade i alla fall på bra och jag måste även få tillägga att improvisationsförmågan från min egen sida är ruskigt bra. Det är nästan så att man blir tårögd. Barnen gick åt det håll jag gick, de tog upp händerna när jag tog upp mina och de vickade på rumpan när jag vickade på min rumpan. Jag är faktiskt ganska säkert på att jag skulle kunna ha gjort precis vad som helst och barnen skulle fortfarande ha följt efter med ett stort leende på läpparna. Varför kommer man alltid på sådant i efterhand? Det kunde ju ha blivit världens hit.

När showen så var avslutad, en del tårar fällda över tränargänget som lämnar ön under sommaren och Bæjarstjóri-outfiten nedpackad bar det av mot en Pizzarestaurang för lite kvällsmat. Tack och lov för doggybag säger jag bara. Den storleken på pizza var inte att leka med.

Här nedan har ni några få bilder på mig i hallen, det vill säga innan barnen anlände till hallen och själva showen drog igång. Vackert nog kallas det för "lugnet före stormen".